Jobbar 75%

Känns tungt att inse att det jag klara av att jobba är 75% men gläds åt att i alla fall klara det. Just nu är det inte så många funderingar förutom hur det ska gå med försäkringskassans utredning. Hur kommer jag klara av att minska ner på träffarna med min livlina på psykiatrin? Kommer jag att ha möjlighet att få möjligheten att träffa andra som har gått igenom det jag nu är i? Hur kommer mitt liv att gestalta sig framöver? Kommer jag att klara av att jobba här eller måste jag byta jobb? Om jag byter jobb, kommer jag då klara av att jobba mer?
Jag har tackat ja till en utbildning, kommer jag att klara av den eller har jag tagit på mig för mycket?
Jag håller sakta men säkert att ta på mig mer och mer på jobbet, förhoppningsvis kommer jag snart att klara av alla uppdrag som vi har, vill känna att jag ändå gör nytta och det jag kan och orkar med.

Detta är typiskt mig, har inte många frågor men när jag sätter mig ner och försöker bena ut dagen och nästa dag så dyker alla frågor ändå upp.
Vill veta vad som händer imorgon, vad som händer nästa vecka och vad som händer näst månad och år.

Vem är jag och vad kommer att vara min framtid?

Måste fundera men inte stanna längst ner utan försöka ändå att gå upp mot toppen.