Sista veckan på arbetsträningen.

Hur ska jag nu göra? Vad händer? Hur kommer vi vidare? Ska jag aldrig mer kunna jobba mer än 75%?
Idag mår jag bättre än förväntat, jag sover inte längre mer än 10 timmar/natt. Jag orkar vara social, men det straffar sig om det blir för många timmar. Jag stressar inte upp mig över allting som jag gjorde tidigare, kan till och med le åt misstagen jag gör.
Det är jobbigt att inte vilja leva men minst lika jobbigt att tänka sig att inte leva. Att vara arg på alla, må såligt över att man är arg, att vara arg för att må dåligt, det är jobbigt.

Fortfarande kan jag inte ta tag i saker, kan sitta i timmar och titta på bokhyllan som ska dammtorkas men inte orka kliva upp för att göra det. Att se diskhögen växa, må dåligt över att den växer samtidigt som jag mår dåligt över att inte orka det jag mår bra av.
Samtidigt som jag brottas med min bipolära sida så försöker jag fortfarande hitta mig själv, jag vet vem jag är, men vem är jag? Förvirrat för dig, tänk då hur det är för mig.

Jag hoppas att jag en dag kan titta tillbaka på dessa 2 år och se hur det har hjälpt mig att formas och stärka mig.
Jag kan känna att det är tråkigt att jag inte har orkat detta tidigare men är glad åt jag orkar nu. Hoppas någonstans i djupet av mitt hjärta att det jag delar med mig av kan hjälpa någon att orka vidare, att vilja leva och se en ljusning. Jag hoppas att inte bara den som är sjuk, utan även den som står personen nära kan få hjälp.
Jag kan inte mer göra än att tacka alla som lyssnat och stått ut med mig.