Nu håller jag på att vara orolig, att planera går bra men genomförandet är värre. Hur kommer det att gå? Kommer jag att hitta? Kommer jag att klara av nya bekantskaper? Klarar jag av en stor ny folksamling? Kommer jag att hitta? Kommer jag att orka? Hur kommer jag att må efter en vecka i en helt ny miljö?
Oron kommer smygande, inte sakta, i en rasande fart... oro, oro och mer oro, men samtidigt en förväntan. Det är spännande, nytt och något helt annat än vad jag har gjort tidigare i mitt liv, något att se framemot och något att glädjas åt att ha provat. Kanske till och med kunna känna stolthet över.
Varför ska det vara så här? Varför kan jag inte bara njuta av detta spännande som kommer att ske? Vill så gärna, vill kanske mer än jag klarar av, hoppas bara jag känner när det räcker, hoppas min hjärna säger stopp innan kroppen gör det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar