Fortsättning följer

Har denna vecka gått tillbaka på 75% och det känns redan som om jag igen har fått möjlighet att leva. Jag har insett att jag inte kan leva som förr, där jag hade en massa aktiviteter som jag ville göra. Jag har tur som har en bra arbetsgivare/chef och en mycket bra kontakt med försäkringskassan.
Jag håller tummarna på att allt löser sig till det bästa.

Livet är många gånger en uppförsbacke men om man lär sig att vila efter lämplig promenad uppför så orkar man längre. Packningen ska inte heller vara allt för tung, om man lämnar allt man inte behöver ta med sig så gär det ändå lättare.
Bra kamrater som puschar på är också en fördel, någon som följer med uppför. Så småningom kommer det att plana ut och mellan varven kan det även bli en liten nedförsbacke som gör att man får vila en stund. Om man bara lär sig att känna när det blir för jobbigt och njuta när det blir lätt, ja då kommer livet att bli lättare.

Jag har kommit fram till att jag måste ta hjälp, att be om det när livet blir för svårt, när jag känner att jag inte orkar leva. Jag måste kunna säga till, måste kunna erkänna för mig själv.
Hur långt har jag då kommit i mitt tillfrisknande? Jag har faktiskt ingen aning eftersom det går både framåt och bakåt.

Jag klättrar
jag kämpar
jag sliter och funderar

Varför gör jag detta
kommer jag att må bättre
om jag kämpar

Ett steg i taget
ibland backar jag
tar nya tag

Uppåt
uppåt
jag strävar

Snart
snart
har jag passerat största hindret

Jag vill leva
jag vill orka
vara i livet

Jag klättrar
jag kämpar
jag sliter och funderar

Har jag förändrats
är jag någon annan
är jag mig själv

Måste acceptera
mitt liv ser ut
som detta just nu

Kommer det förändringar
ta emot dem
gläds åt att få dem

Bra
dåliga
lär mig att leva med dem

Lär mig av dem
njuter av frukterna
det får jag se

Arbetsträning/Arbete

Funderar om detta är ett liv, jag kliver upp vid 07 tiden, jobbet börjar 08,00. Jobbet slutar 16,30 och jag är hemma vid 17 tiden. Äter, det bör man göra. Och när klockan börjar närma sig 18 tiden så vill jag bara gå till sängs, ok jag lägger mig inte före 19-20 tiden, men var har mitt liv tagit vägen?
Ska man inte ha ett socialt liv? Är det inte tänkt att man ska orka leva?

Jag har bestämt mig, nu har jag provat och 100% är inget för mig, jag kommer att gå ned i tid till 75%, förhoppningsvis orkar jag leva då.

75% jobb är bättre än att inte jobba alls. Tack och lov har jag en underbar arbetsgivare och en underbar arbetsplats, inte att förglömma så är försäkringskassan myckt bra att ha att göra med. Nu är det dags att inleda nästa fas i mitt tillfrisknande och att komma ut i arbetslivet på allvar, jag kommer att bli ett "sådant där" rehabärende. För mig känns det skönt att min arbetsgivare, arbetsförmedlingen och försäkringskassan hjälps åt för att hjälpa mig med min tillbakagång till arbetslivet.

Jag är också glad att mina arbetskamrater, mina vänner och inte minst min familj/mina släktingar finns på min sida och stöttar mig i mitt tillfrisknande. Men och det är ett stort men, jag skulle inte ha kommit så här långt om jag inte har haaft psykiatrin och sjukvården med mig i processen, bra läkare och bra terapeut är ett måste för mig.