Funderar om detta är ett liv, jag kliver upp vid 07 tiden, jobbet börjar 08,00. Jobbet slutar 16,30 och jag är hemma vid 17 tiden. Äter, det bör man göra. Och när klockan börjar närma sig 18 tiden så vill jag bara gå till sängs, ok jag lägger mig inte före 19-20 tiden, men var har mitt liv tagit vägen?
Ska man inte ha ett socialt liv? Är det inte tänkt att man ska orka leva?
Jag har bestämt mig, nu har jag provat och 100% är inget för mig, jag kommer att gå ned i tid till 75%, förhoppningsvis orkar jag leva då.
75% jobb är bättre än att inte jobba alls. Tack och lov har jag en underbar arbetsgivare och en underbar arbetsplats, inte att förglömma så är försäkringskassan myckt bra att ha att göra med. Nu är det dags att inleda nästa fas i mitt tillfrisknande och att komma ut i arbetslivet på allvar, jag kommer att bli ett "sådant där" rehabärende. För mig känns det skönt att min arbetsgivare, arbetsförmedlingen och försäkringskassan hjälps åt för att hjälpa mig med min tillbakagång till arbetslivet.
Jag är också glad att mina arbetskamrater, mina vänner och inte minst min familj/mina släktingar finns på min sida och stöttar mig i mitt tillfrisknande. Men och det är ett stort men, jag skulle inte ha kommit så här långt om jag inte har haaft psykiatrin och sjukvården med mig i processen, bra läkare och bra terapeut är ett måste för mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar