Fortsättning följer

Har denna vecka gått tillbaka på 75% och det känns redan som om jag igen har fått möjlighet att leva. Jag har insett att jag inte kan leva som förr, där jag hade en massa aktiviteter som jag ville göra. Jag har tur som har en bra arbetsgivare/chef och en mycket bra kontakt med försäkringskassan.
Jag håller tummarna på att allt löser sig till det bästa.

Livet är många gånger en uppförsbacke men om man lär sig att vila efter lämplig promenad uppför så orkar man längre. Packningen ska inte heller vara allt för tung, om man lämnar allt man inte behöver ta med sig så gär det ändå lättare.
Bra kamrater som puschar på är också en fördel, någon som följer med uppför. Så småningom kommer det att plana ut och mellan varven kan det även bli en liten nedförsbacke som gör att man får vila en stund. Om man bara lär sig att känna när det blir för jobbigt och njuta när det blir lätt, ja då kommer livet att bli lättare.

Jag har kommit fram till att jag måste ta hjälp, att be om det när livet blir för svårt, när jag känner att jag inte orkar leva. Jag måste kunna säga till, måste kunna erkänna för mig själv.
Hur långt har jag då kommit i mitt tillfrisknande? Jag har faktiskt ingen aning eftersom det går både framåt och bakåt.

Jag klättrar
jag kämpar
jag sliter och funderar

Varför gör jag detta
kommer jag att må bättre
om jag kämpar

Ett steg i taget
ibland backar jag
tar nya tag

Uppåt
uppåt
jag strävar

Snart
snart
har jag passerat största hindret

Jag vill leva
jag vill orka
vara i livet

Jag klättrar
jag kämpar
jag sliter och funderar

Har jag förändrats
är jag någon annan
är jag mig själv

Måste acceptera
mitt liv ser ut
som detta just nu

Kommer det förändringar
ta emot dem
gläds åt att få dem

Bra
dåliga
lär mig att leva med dem

Lär mig av dem
njuter av frukterna
det får jag se