Logopedbesök blev terapibesök

Igår var jag till logoped eftersom jag har problem med min röst/hals. Detta besök blev inte riktigt vad jag tänkt mig. Vi pratade om röstteknik och att jag ska börja använda mig av fonationsrör på jobbet för att låta rösten vila mellan varven.
Sedan kom vi in på terapi, logopeden funderarde om jag har kunnat komma fram till när jag blir hes, vad som orsakar tystnaden. Tidigare har jag inte lagt ihop 2+2 men har börjat göra det nu. Har tänkt tillbaka, de flesta gånger som jag kan sätta ihop tystnad med något är när jag har haft det så jobbigt att skulle haft en depression men inte fått någon. Nu får jag tystnaden tillsammans med mkt jobbiga perioden, kan vara något att tänka på framöver, varför blir jag tyst?
Gårdagen var jobbigare än de senaste Piteresorna, detta resulterade i att jag försov mig denna morgon. Men som en kollega sade till mig idag, "du ser piggare ut än du gjort på länge", så känns det faktiskt. Jag behövde nog det extra terapisamtalet, logopeden såg det jag och min terapeut inte har sett. Bra att få hjälp från många olika håll, en dag kanske jag kan stå kvar längst upp på stegen utan att ramla ner igen.

Tillbaka till jobbet...

...igen, igen och igen. Än en gång är jag tillbaka, än en gång ska jag försöka. Jag hoppas att jag denna gång inte kommer att ramla ner, jag hoppas att orka hålla mig kvar där uppe. Denna gång var det armarna, vad blir det nästa gång? Lika bra att fundera på det. Jag känner gång på gång hur orken tryter, hur livsviljan sjunker undan, hur livet bara rinner iväg utan att jag hinner med.
Snälla, snälla låt mig orka det jag vill, orka det jag bör orka. Snälla låt mig få vara frisk, snälla.

Hur många gånger ska jag orka?

Så har jag rasat till botten igen, än en gång ska skärvorna plockas ihop, sammanfogas. Än en gång ska jag försöka orka klättra upp och än en gång ska jag försöka bygga upp min raserade ekonomi. Hur många gånger ska jag orka resa mig upp? Ni säger att jag är stark, att jag orkar det, ni vet inte hur det är. Jag orkar inte, inte en gång till, inte en gång till. Mitt i allt det jävliga så har jag fått en kur med Cortison, 3 kilo upp på under en vecka, nästa sak att jobba med. Vet att det ser ut som om jag gnäller, kanske måste jag få göra det. Tårarna finns där, hela tiden, hela tiden. Tabletterna lockar, pockar. Jag kliver upp ur sängen när jag orkar, försöker ta en dag i sänder. På kvällen är jag glad att jag tagit mig igenom en dag till, på morgonen, en natt till. Jag är inte stark men jag vill inte visa hur svag jag är. Hela livet har jag fått höra att jag är stark, jag klarar av mobbingen med högt huvud, för mig innebär det att inte visa, visa hur dåligt jag mår, hur svag jag är.
Ingen som inte har varit där jag är, vet hur det frestar, att inte behöva vakna, inte behöver möta nya motgångar.
Ni där ute, gnäll inte över att ni får jobba för mycket, att ni inte orkar ha roligt och festa. Gnäll inte på dålig ekonomi när ni handlar för mycket, när ni har råd att äta ute när ni vill, ni har råd att handla den ni vill till middag. Jag har varit glad de sista månaderna för jag har haft råd att handla mat för 50:- i veckan, jag är glad de dagar jag orkar gå till jobbet. Njuter inte av att vara hemma, skulle njuta mer att av klara av att jobba och rida, orkar alltså inte ens med min terapi.
Önskar er en bra dag och hoppas vi orkar kliva upp imorgon.

Sjukskriven på 75% alltså på heltid

Onsdag var jag hela dagen på VC/HC och har från och med då blivit sjukskriven igen, jag menar det, igen. Hela vägen hem grät jag (nu tar det ju inte mer än 3 minuter, men ändå), kände att jag orkar inte mer. När livet äntligen är på väg åt rätt håll - uppåt - så rasar jag med större hastighet nerför backen. Jag orkar inte mer, inte mer, inte mer.
Jag önskar jag kunde säga att visst nu hände detta men jag reser mig igen, just nu känns det inte så. Hur många gånger ska jag orka resa mig, hur många gånger? Tabletterna frestar mer vissa dagar än andra, hoppas att jag varje dag ska klara av att stå emot, stå emot, stå emot.

Sjukpensionär eller för att använda mig av det korrekta ...

... jag har nu fått veta att jag kommer att uppbära sjukersättning på 25%. Vad tycker jag om det? Vet inte, har inte landat än. Det jag kan känna redan nu är att jag är glad för jag behöver inte oroa mig för att mina f dagar snart är slut. Jag behöver inte be om läkarintyg kontinuerligt.

Men jag är för ung, jag är för ung. Kanske inte konstigt att jag är här nu efter alla turer som varit för mig.

Livet går vidare

Tänk att det ska vara så jobbigt att ha roligt
sover sover

tänk att det ska vara så jobbigt
att inte alltid veta vem jag är

tänk att det ska vara så jobbigt
att inte vara

tänk att det ska vara så jobbigt


Jag har påbörjat en kurs i Stockholm, det jobbigaste är inte att plugga, att åka, att vara där. Det jobbigaste är att vara i en stor grupp, några som inte känner mig. Jag ska vara i en grupp där jag måste passa in, vara normal. Har försökt att förklara vem jag är, hur jag är ändå tas inte mitt ena problem på allvar. Jag kan inte konsentrera mig på läraren om några surrar bakom mig, har berättat att jag "överhör", ändå fortsätter några med surret.
Jag vet att jag inte ska ta allt på allvar, men tar åt mig vad endel säger och gör. Känner mig inte önskad där utav några, de har delat med sig av att vi som inte är utbildade trafiklärare inte har något på utb.Utbildningsledare vid trafikskola. Kursen är öppen för alla och om jag anser att jag har något där att göra och även så intagningsnämnden, ja då har jag något att göra där. Jag vet att jag överreagerar men det är den jag är, det är endel av mig och den jag är.
Kram alla där ute!