Hur många gånger ska jag orka?

Så har jag rasat till botten igen, än en gång ska skärvorna plockas ihop, sammanfogas. Än en gång ska jag försöka orka klättra upp och än en gång ska jag försöka bygga upp min raserade ekonomi. Hur många gånger ska jag orka resa mig upp? Ni säger att jag är stark, att jag orkar det, ni vet inte hur det är. Jag orkar inte, inte en gång till, inte en gång till. Mitt i allt det jävliga så har jag fått en kur med Cortison, 3 kilo upp på under en vecka, nästa sak att jobba med. Vet att det ser ut som om jag gnäller, kanske måste jag få göra det. Tårarna finns där, hela tiden, hela tiden. Tabletterna lockar, pockar. Jag kliver upp ur sängen när jag orkar, försöker ta en dag i sänder. På kvällen är jag glad att jag tagit mig igenom en dag till, på morgonen, en natt till. Jag är inte stark men jag vill inte visa hur svag jag är. Hela livet har jag fått höra att jag är stark, jag klarar av mobbingen med högt huvud, för mig innebär det att inte visa, visa hur dåligt jag mår, hur svag jag är.
Ingen som inte har varit där jag är, vet hur det frestar, att inte behöva vakna, inte behöver möta nya motgångar.
Ni där ute, gnäll inte över att ni får jobba för mycket, att ni inte orkar ha roligt och festa. Gnäll inte på dålig ekonomi när ni handlar för mycket, när ni har råd att äta ute när ni vill, ni har råd att handla den ni vill till middag. Jag har varit glad de sista månaderna för jag har haft råd att handla mat för 50:- i veckan, jag är glad de dagar jag orkar gå till jobbet. Njuter inte av att vara hemma, skulle njuta mer att av klara av att jobba och rida, orkar alltså inte ens med min terapi.
Önskar er en bra dag och hoppas vi orkar kliva upp imorgon.

Sjukskriven på 75% alltså på heltid

Onsdag var jag hela dagen på VC/HC och har från och med då blivit sjukskriven igen, jag menar det, igen. Hela vägen hem grät jag (nu tar det ju inte mer än 3 minuter, men ändå), kände att jag orkar inte mer. När livet äntligen är på väg åt rätt håll - uppåt - så rasar jag med större hastighet nerför backen. Jag orkar inte mer, inte mer, inte mer.
Jag önskar jag kunde säga att visst nu hände detta men jag reser mig igen, just nu känns det inte så. Hur många gånger ska jag orka resa mig, hur många gånger? Tabletterna frestar mer vissa dagar än andra, hoppas att jag varje dag ska klara av att stå emot, stå emot, stå emot.

Sjukpensionär eller för att använda mig av det korrekta ...

... jag har nu fått veta att jag kommer att uppbära sjukersättning på 25%. Vad tycker jag om det? Vet inte, har inte landat än. Det jag kan känna redan nu är att jag är glad för jag behöver inte oroa mig för att mina f dagar snart är slut. Jag behöver inte be om läkarintyg kontinuerligt.

Men jag är för ung, jag är för ung. Kanske inte konstigt att jag är här nu efter alla turer som varit för mig.

Livet går vidare

Tänk att det ska vara så jobbigt att ha roligt
sover sover

tänk att det ska vara så jobbigt
att inte alltid veta vem jag är

tänk att det ska vara så jobbigt
att inte vara

tänk att det ska vara så jobbigt


Jag har påbörjat en kurs i Stockholm, det jobbigaste är inte att plugga, att åka, att vara där. Det jobbigaste är att vara i en stor grupp, några som inte känner mig. Jag ska vara i en grupp där jag måste passa in, vara normal. Har försökt att förklara vem jag är, hur jag är ändå tas inte mitt ena problem på allvar. Jag kan inte konsentrera mig på läraren om några surrar bakom mig, har berättat att jag "överhör", ändå fortsätter några med surret.
Jag vet att jag inte ska ta allt på allvar, men tar åt mig vad endel säger och gör. Känner mig inte önskad där utav några, de har delat med sig av att vi som inte är utbildade trafiklärare inte har något på utb.Utbildningsledare vid trafikskola. Kursen är öppen för alla och om jag anser att jag har något där att göra och även så intagningsnämnden, ja då har jag något att göra där. Jag vet att jag överreagerar men det är den jag är, det är endel av mig och den jag är.
Kram alla där ute!

Ny nattamedicin

Fick ny medicin när jag träffade läkare på onsdag, detta eftersom den som jag haft tidigare inte längre hjälper. Jag vet hur viktigt det är med sömnen, får jag inte sova så kommer jag in i en manisk period och sedan blir det rakt ner i det mörka. Det kan faktiskt vara så att det går rakt ner utan att passera det maniska. Jag vill vara ärlig i att jag kan sakna mina maniska perioder eftersom jag får så mycket gjort då. Kan oxå sakna att inte vara på väg upp eller ner, då är jag som mest produktiv, har flest ideer och det är då jag skriver flest dikter.
Är det normalt att längta efter sådant tillstånd som dessutom inte är bra?

Min läkare sade att jag kan komma att bli lite seg dagen efter när jag tar den nya nattamedicinen, jag frågade då vad som är bättre, seg på tack vare sömn eller på grund av inte sömn.

På jobbet känner jag att det är en fördel att vara så rak som jag kan vara, ibland upplever jag att personer i min närhet tycker det är jobbigt, men de behöver inte vara med mig i så fall. Jag är den jag är och det är inget jag kan göra något åt. Gilla mig eller inte, det är upp till dig.

Nedräkningen har börjat

Nu håller jag på att vara orolig, att planera går bra men genomförandet är värre. Hur kommer det att gå? Kommer jag att hitta? Kommer jag att klara av nya bekantskaper? Klarar jag av en stor ny folksamling? Kommer jag att hitta? Kommer jag att orka? Hur kommer jag att må efter en vecka i en helt ny miljö?
Oron kommer smygande, inte sakta, i en rasande fart... oro, oro och mer oro, men samtidigt en förväntan. Det är spännande, nytt och något helt annat än vad jag har gjort tidigare i mitt liv, något att se framemot och något att glädjas åt att ha provat. Kanske till och med kunna känna stolthet över.

Varför ska det vara så här? Varför kan jag inte bara njuta av detta spännande som kommer att ske? Vill så gärna, vill kanske mer än jag klarar av, hoppas bara jag känner när det räcker, hoppas min hjärna säger stopp innan kroppen gör det.

Nu är det kaos

Håller på att packa för att flytta, vet inte var och när. Oro i kroppen fastän det är jag som har bestämt detta och har funderat länge. Men ovissheten är ändå osäker och leder till en oro i min kropp som jag inte vet hur jag ska hantera.
Har sökt in på en utbildning som jag har tagit mig in på, nu kommer oron igen, hur ska jag hitta dit jag ska, både skola och boende?

Har fått en kallelse för ett läkarbesök, vet inte vad det gäller, ångest kommer krypande, vad ska jag göra?

Inte bara jag, har en i min närhet som är mkt sjuk, hur kommer det gå för den personen? Kommer vi att träffas fler gånger, när? Hur mår personen?

Allt detta är svårt att hantera, detta leder till att jag mår sämre, äter sämre samtidigt som jag straffar mig själv, min kropp för att mitt psyke inte klarar av allt detta. Jag äter och äter bara för att det är onyttigt och om min kropp mår dåligt så kanske jag inte känner hur dåligt mitt psyke mår.