Depression och Asperger

Att jag har en bipolär sjukdom har jag vetat i många år, till och från har jag tillåtit mig att erkänna det inför mig själv. Ibland har jag tagit medicin men är emot det, detta innebär att när jag mått bättre har slutat med dem. Sista gången innan jag insåg att jag behöver hjälp, inte bara med med medicin utan även med terapi, var när jag blev ordentligt dålig. Detta var för 2 år sedan, skolavslutningen, jag funderade på vilken kurva om var bäst för mig att avsluta mitt liv vid. Sedan dess har det varit mycket jobb för mig att hitta tillbaka till mig och mitt liv, mina kamrater, min ork, mina intressen men inte minst min familj. Dessutom vill jag jobba så nu försöker jag även hitta tillbaka dit.

Vad har depressionen inneburit för mig?
Jag har gråtit, varit arg, inte orkat med vare sig livet eller det runt omkring. Jag har varit tvungen, för mitt eget bästa att sluta med nästan alla fritidsintressen. Har ändå behållit ett, jag har varje skoltermin följt en ung tjej på stallet för att både jag och hon ska få rida. Detta innebär inte per automatik att jag orkat med detta hur lätt som helst, nej vissa gånger har jag bara känt att det går inte, jag orkar inte, det kommer inte att ge mig något. Men eftersom jag inte vill svika denna tjej (som inte tycker någon annan är lika bra som jag) har jag ändå för det mesta gått dit, efteråt har jag känt tacksamhet för att hon finns och "tvingat" dit mig.
När jag mådde som sämst satt jag i min gungstol bredvid vår vedspis, orkade/kunde inte läsa ens en serietidning och ändå är läsningen ett av mina största intressen. Många gånger har jag känt för att ge upp men tack vare att jag världens 3 mest underbara ungar så har jag ändå kämpat vidare.
Idag har jag en underbar terapeut som finns i mitt liv, hon stöttar mig och lyssnar när jag behöver, inför henne behöver jag inte låtsas vara glad eller normal, jag känner mig inte normal, jag är inte som andra.

Vadå inte vara normal?
Jo jag har under hösten fått diagnosen Aspergers syndrom, detta innebär att jag idag förstår varför jag är annorlunda, varför jag ser annorlunda på livet och varför jag är den jag är. Jag kan vara stolt över att vara den jag är, jag har Asperger att tacka för att jag är jag och jag är glad att jag har fått förmånen att ha Asperger.

Vad är då Asperger?
Detta finns att läsa på Attention:

Ungefär fyra promille av befolkningen har Asperger, ofta i kombination med andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Orsakerna är oftast biologiska och till stor del genetiska.
De problem som personer med Asperger har rör ofta relationer till andra människor. Socialt umgänge är för många en påfrestande ansträngning som kräver stor anpassning. Andra typiska drag är specialintressen, annorlunda språkhantering och svårigheter med snabba förändringar.
Många är ovanligt stresskänsliga, psykiskt sårbara och har en tendens att utveckla psykiatriska symptom. Det kan vara ångest, ångestattacker, tvångstankar/tvångshandlingar, depressioner eller fobier.
Men Asperger innebär inte bara problem. I rätt miljö kan många av de egenskaper som är vanliga hos personer med Asperger vara en tillgång. Till exempel stor uthållighet och ovanligt god koncentrationsförmåga.

Idag!
Idag kämpar jag med att hitta tillbaka till mig, jag har en vetskap som gör att jag lättare förstå hur jag är. Min förståelse för den jag är och hur jag ska se på mig själv, den måste jag kämpa för att hitta. Att vara glad för att jag vet vad det handlar om innebär inte att jag bara accepterar utan vidare. Jag hoppas fler som jag vågar berätta, det är ingen fara och oftast tror jag att det är bättre att berätta, lättare för omgivningen att faktiskt förstå och acceterar hur du är. Dessutom, det är inget skamligt, det är bara som det är. Jag är glad att jag vågar stå upp för den jag är och hoppas att alla andra också kan vara det.