Jobbigt, jobbigt, jobbigt, jobbigt

Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte.
Jag vill supa ner mig, jag vill ta så mycket värktabletter att jag slutar känna, jag vill ta så många sömntabletter att jag kan sova och slipper vakna.


Jag orkar inte med att inte existera att inte få vara en del i livet, att inte få vara någon i min sons liv. Hur kan någon försvara att jag inte ska vara delaktig, hur kan någon göra allt för att stänga ut en förälder ur ett barns liv?
Jag är sjuk, jag har diagnoserna Aspberger och Bipolär 2, men jag är fortfarande jag och kan fortfarande vara mamma.


Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte.
Jag vill supa ner mig, jag vill ta så mycket värktabletter att jag slutar känna, jag vill ta så många sömntabletter att jag kan sova och slipper vakna.


Jag kommer att kliva upp imorgon, jag kommer att gå i säng nykter ikväll och jag kommer att fortsätta att känna.
Jag kommer att fortsätta att vara en så bra mamma som jag bara tillåts att vara. Jag kommer att fortsätta att vara jag, vara den jag är och jag kommer att fortsätta att kämpa för min son, mina döttrar och mitt liv.


Jag känner att jag vill publicera denna än en gång, den säger så mycket om vem jag är, hur jag ser mig själv.




Frukten


Jag är en frukt av mor och far
som formats av samhället
Jag har bristningar
sprickor i mitt skal
andra ser fel


Jag ser individualitet
inte formad efter mallen
som inte höll mitt mått
Jag har en inre rustning
min barriär
du ser ej igenom
förrän jag gläntar på visiret


Jag är en frukt av mor och far
som formats av samhället
Jag är ett misslyckande
som enligt mina mått mätt
blev helt perfekt


Jag är en individ
som går min egen väg
som vägrar
bli du
Du är vem som helst
utan visitkort kommer du inte in
Passa dig för att bli en i mängden
då öppnas bara yttre dörrar
Lättare att forcera
men ack så betydelselösa
lite mer krävs för de inre
men mycket mer det ger


Jag är frukten av mor och far
som formats av samhället
Jag är ett misslyckande
som sprängde formen


Jag blev jag
en individuell individ
ett misslyckande som ändå blev bra


Det blev jag!

Jaha, länge sedan sist

Livet har inte haft så mycket att erbjuda annat än sol och därmed tyngre dagar för mig. Jag känner att jag går djupare ner och att orken och viljan att göra något sjunker. Jag har mindre motivation att göra sådan jag i vanliga fall tycker är roligt, koncentrationen har minskat. Kan ibland fundera över varför jag inte kan ha det sämre på hösten, skulle vilja kunna njuta av våren som många andra gör.

Hur är det då att leva med min Asperger? Jo dag för dag får jag aha upplevelser, ok det är därför jag alltid har gjort så, det är därför... Det är skönt att hela tiden få bekräftat att det är jag och inte något jag inbillar mig hela tiden. Jag är inte min Asperger men jag lär mig sakta men säkert leva med vetskapen om att jag inte är konstig.

Depression och Asperger

Att jag har en bipolär sjukdom har jag vetat i många år, till och från har jag tillåtit mig att erkänna det inför mig själv. Ibland har jag tagit medicin men är emot det, detta innebär att när jag mått bättre har slutat med dem. Sista gången innan jag insåg att jag behöver hjälp, inte bara med med medicin utan även med terapi, var när jag blev ordentligt dålig. Detta var för 2 år sedan, skolavslutningen, jag funderade på vilken kurva om var bäst för mig att avsluta mitt liv vid. Sedan dess har det varit mycket jobb för mig att hitta tillbaka till mig och mitt liv, mina kamrater, min ork, mina intressen men inte minst min familj. Dessutom vill jag jobba så nu försöker jag även hitta tillbaka dit.

Vad har depressionen inneburit för mig?
Jag har gråtit, varit arg, inte orkat med vare sig livet eller det runt omkring. Jag har varit tvungen, för mitt eget bästa att sluta med nästan alla fritidsintressen. Har ändå behållit ett, jag har varje skoltermin följt en ung tjej på stallet för att både jag och hon ska få rida. Detta innebär inte per automatik att jag orkat med detta hur lätt som helst, nej vissa gånger har jag bara känt att det går inte, jag orkar inte, det kommer inte att ge mig något. Men eftersom jag inte vill svika denna tjej (som inte tycker någon annan är lika bra som jag) har jag ändå för det mesta gått dit, efteråt har jag känt tacksamhet för att hon finns och "tvingat" dit mig.
När jag mådde som sämst satt jag i min gungstol bredvid vår vedspis, orkade/kunde inte läsa ens en serietidning och ändå är läsningen ett av mina största intressen. Många gånger har jag känt för att ge upp men tack vare att jag världens 3 mest underbara ungar så har jag ändå kämpat vidare.
Idag har jag en underbar terapeut som finns i mitt liv, hon stöttar mig och lyssnar när jag behöver, inför henne behöver jag inte låtsas vara glad eller normal, jag känner mig inte normal, jag är inte som andra.

Vadå inte vara normal?
Jo jag har under hösten fått diagnosen Aspergers syndrom, detta innebär att jag idag förstår varför jag är annorlunda, varför jag ser annorlunda på livet och varför jag är den jag är. Jag kan vara stolt över att vara den jag är, jag har Asperger att tacka för att jag är jag och jag är glad att jag har fått förmånen att ha Asperger.

Vad är då Asperger?
Detta finns att läsa på Attention:

Ungefär fyra promille av befolkningen har Asperger, ofta i kombination med andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Orsakerna är oftast biologiska och till stor del genetiska.
De problem som personer med Asperger har rör ofta relationer till andra människor. Socialt umgänge är för många en påfrestande ansträngning som kräver stor anpassning. Andra typiska drag är specialintressen, annorlunda språkhantering och svårigheter med snabba förändringar.
Många är ovanligt stresskänsliga, psykiskt sårbara och har en tendens att utveckla psykiatriska symptom. Det kan vara ångest, ångestattacker, tvångstankar/tvångshandlingar, depressioner eller fobier.
Men Asperger innebär inte bara problem. I rätt miljö kan många av de egenskaper som är vanliga hos personer med Asperger vara en tillgång. Till exempel stor uthållighet och ovanligt god koncentrationsförmåga.

Idag!
Idag kämpar jag med att hitta tillbaka till mig, jag har en vetskap som gör att jag lättare förstå hur jag är. Min förståelse för den jag är och hur jag ska se på mig själv, den måste jag kämpa för att hitta. Att vara glad för att jag vet vad det handlar om innebär inte att jag bara accepterar utan vidare. Jag hoppas fler som jag vågar berätta, det är ingen fara och oftast tror jag att det är bättre att berätta, lättare för omgivningen att faktiskt förstå och acceterar hur du är. Dessutom, det är inget skamligt, det är bara som det är. Jag är glad att jag vågar stå upp för den jag är och hoppas att alla andra också kan vara det.