Motarbetat

Ibland känner jag mig motarbetad, beror det på min sjukersättning på 25%, beror det på vem jag är eller den bästa varianten, beror det på att jag inte är kvalificerad för det jag vill göra? Jag tänker på livet istort, att orka och klara av att vara en människa bara.

Livet leker inte
jag är inte kvalificerad att leva
inte kvalificerad

Livet leker inte
jag orkar inte ens jobba 75%
inte vara jag
ens på deltid

Livet leker inte
livet motarbetar mig
nuet motarbetar mig
framtiden motarbetar mig

Livet leker inte
när jaget motarbetar mig
när orken motarbetar mig
när framtiden motarbetar mig

Livet leker inte
eftersom jag inte orkar med
framtiden
tiden nu

Livet leker inte
när jag bara längtar efter ett slut
är för feg
tar för mycket hänsyn

Livet leker inte
när nuet är för jobbigt
framtiden är för jobbig
och slutet för långt borta.

Livet leker inte
jag är inte kvalificerad att leva
inte kvalificerad

Orkar inte

Jag orkar inte ha det som det är just nu. Trött på livet, trött på att jobba och trött på att inte orkar med mina aktiviteter eller vara social.
Glad över att träffa nya människor att prata med, en social träning.
Var till Piteå igår, som vanligt är de samtalen jobbiga men det är bra att få komma dit, vet inte hur jag skulle klara mig utan Anna.
Glad över de människor som vågar fråga hur jag mår.

Men som det är nu orkar jag inte med livet.
Jag är glad över de kamrater jag har, de som finns där i vått och torrt, hoppas jag kan finnas där för dem om det behövs.

Natten till idag har varit tuff, provade att sova utan nattamedicin, det gick inte. Jag hade enorma mardrömmar, vände mig om hela tiden i sängen, någon fanns där, någon skräckinjagande. Jag vaknade titt som tätt, hann knapp somna innan det var dags att vakna. Kl. 2 fick jag ge upp, nattamedicinen intogs, drömmarna försvann och jag fick i alla fall sova en stund. Men, men, idag är jag seg på grund av nattamedicinens sena intagande.

Hoppas alla har överseende, allra helst min chef.

Begriper inte....

... hur jag kan bli så orolig i hela kroppen när jag får höra att det har brunnit i Piteå på psykiatrin. Jag har ett samtal där nästa vecka, kan jag gå eller inte? Jag behöver prata med min terapeut, jag orkar inte med ännu en motgång.
Jag har insett att jag har inget socialt liv när jag bara jobbar och sover, hinner knappt med att laga mat eller diska, än mindre att köra snabeldraken eller umgås med mina kamrater. Blir det att höja dosen på min medicin eller behöver vi byta, ännu mer att oroa mig för. Vad händer om jag byter medicin, hur kommer min kropp att reagera?
Sluta oroa dig är något som jag får höra, men det är enklare sagt än gjort.

Läser

Sitter och läser detta på mins systers blogg:

Gryendedagen

Lite annorlunda är inget fel att va!

Bästaste morbror Bo.

Jag saknar dig.

Jag har så svårt att förstå att du har lämnat oss.

Du var den person som jag trodde alltid skulle finnas kvar, men nu har den hemska cansern kommit och tagit dig. Den här gången kunde inget rädda dig. (du minns som den gången då ljuskronan föll ner där du skulle sova).

 

Jag vet inte om det bara är önsketänkande från min sida, men jag har en känsla av att du kommer att vaka över oss och även vara med vid speciella tillfällen.

Det sista du önskade av mig var att få dricka kaffe i min stuga nästa sommar. Nu ska du ju inte tro att bara för att du inte längre finns här på jorden, kommer jag inte bjuda på kaffe, det kommer stå redo för dig då du tittar förbi!

--------------------------------------------------------------------------------------

Däremellan står det mer att läsa, men detta tycker jag känns mest att läsa. Ett gott skratt och känsla av att allt har en menig och han finns där alltid och vakar över oss som han inte kunde göra från jorden.

 

Glädjen över att ha fått han en sådan morbror kommer alltid att finnas i mitt hjärta och jag hoppas mina barn känner samma sak inför sina morbröder och mostrar.

 

Kram alla där ute och kom ihåg att bara för att livet känns tungt och "pisst" helt enkelt så finns det ändå alltid någon som skulle sakna dig.

Långa nätter

Jag är ledsen nästan jämt nu för tiden, och extra mycket när jag inte orkar följa min kompis på hennes ridlektion och inte heller orkar vara på min. Även denna natt blev 12 timmar, fortfarande inte utvilad. Hur ska jag göra framöver? Ska jag lägga av eller ta en dag i taget? Önskar och hoppas att det blir ett kortvarigt mörker, men jag är medveten om att det kan bli längre.
Läser i tidningen att Psykiatrin i Piteå har haft brand, anlagd, då kommer rädslan, hur ska det då bli för mig? Kan jag vara dit och träffa min samtalsterapeut eller.. ? Måste sluta fundera och hoppas att jag kan komma dit i alla fall för mitt samtal, det viktiga.

Just nu ...

Livet är tungt, orkar inte laga mat, orkar inte rida, orkar inte läsa (och det är inte likt mig). Längtar efter att sova, sova och sova. Varje natt är nu uppe i 12 timmar mot vanliga 10 timmar, detta märks ordentligt, orkar och kan inte vara social.
Jag vet att jag är på väg ner, lite tidigt men jag är på väg ner. Det blir jobbigare och jobbigare att leva, att ta tillvara på kamrater. Tiden finns inte heller till det, inte till att diska och städa, knappt till att njuta av tillvaron och mystet med Zibra (tur att hon inte är en hund). Jag önskar att jag inte behöver vara här, att jag inte är BIPOLÄR. Jag vet att jag är jag tack vare mina 2 funktionshinder, jag är glad att jag har fått veta att jag har dem, men jag VILL INTE. Jag vet att det är funktionshinder genom att jag inte fungerar i vardagen, att jag knappt klarar att jobba och att fritiden får stå tillbaka.
Jag är på väg att gråta för ingenting, jag är ledsen för allt och allt känns övermäktigt, allt är jobbigt och håller på att kännas nattsvart.

JAG VILL INTE, JAG VILL INTE OCH ORKAR INTE VARA SJUK