Jobbigt, jobbigt, jobbigt, jobbigt

Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte.
Jag vill supa ner mig, jag vill ta så mycket värktabletter att jag slutar känna, jag vill ta så många sömntabletter att jag kan sova och slipper vakna.


Jag orkar inte med att inte existera att inte få vara en del i livet, att inte få vara någon i min sons liv. Hur kan någon försvara att jag inte ska vara delaktig, hur kan någon göra allt för att stänga ut en förälder ur ett barns liv?
Jag är sjuk, jag har diagnoserna Aspberger och Bipolär 2, men jag är fortfarande jag och kan fortfarande vara mamma.


Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte.
Jag vill supa ner mig, jag vill ta så mycket värktabletter att jag slutar känna, jag vill ta så många sömntabletter att jag kan sova och slipper vakna.


Jag kommer att kliva upp imorgon, jag kommer att gå i säng nykter ikväll och jag kommer att fortsätta att känna.
Jag kommer att fortsätta att vara en så bra mamma som jag bara tillåts att vara. Jag kommer att fortsätta att vara jag, vara den jag är och jag kommer att fortsätta att kämpa för min son, mina döttrar och mitt liv.


Jag känner att jag vill publicera denna än en gång, den säger så mycket om vem jag är, hur jag ser mig själv.




Frukten


Jag är en frukt av mor och far
som formats av samhället
Jag har bristningar
sprickor i mitt skal
andra ser fel


Jag ser individualitet
inte formad efter mallen
som inte höll mitt mått
Jag har en inre rustning
min barriär
du ser ej igenom
förrän jag gläntar på visiret


Jag är en frukt av mor och far
som formats av samhället
Jag är ett misslyckande
som enligt mina mått mätt
blev helt perfekt


Jag är en individ
som går min egen väg
som vägrar
bli du
Du är vem som helst
utan visitkort kommer du inte in
Passa dig för att bli en i mängden
då öppnas bara yttre dörrar
Lättare att forcera
men ack så betydelselösa
lite mer krävs för de inre
men mycket mer det ger


Jag är frukten av mor och far
som formats av samhället
Jag är ett misslyckande
som sprängde formen


Jag blev jag
en individuell individ
ett misslyckande som ändå blev bra


Det blev jag!

Begriper inte....

... hur jag kan bli så orolig i hela kroppen när jag får höra att det har brunnit i Piteå på psykiatrin. Jag har ett samtal där nästa vecka, kan jag gå eller inte? Jag behöver prata med min terapeut, jag orkar inte med ännu en motgång.
Jag har insett att jag har inget socialt liv när jag bara jobbar och sover, hinner knappt med att laga mat eller diska, än mindre att köra snabeldraken eller umgås med mina kamrater. Blir det att höja dosen på min medicin eller behöver vi byta, ännu mer att oroa mig för. Vad händer om jag byter medicin, hur kommer min kropp att reagera?
Sluta oroa dig är något som jag får höra, men det är enklare sagt än gjort.

Rädd

Jag är rädd
rädd för att inte duga
rädd för att inte synas
rädd för att synas

Jag är rädd
för att inte verka normal
för att inte vara normal
för att inte verka onormal
för att inte vara onormal

Jag är rädd
för att inte fungera
fungera utan medicin
för att inte fungera
fungera i vardagen

Jag är rädd
för den jag är
den jag inte är
för att inte veta
veta vem jag är
att inte veta
veta vem jag inte är

Jag är rädd
att jag inte är jag
inte längre
inge någonsin
aldrig har varit
aldrig kommer att bli

Jag är rädd
för att inte duga
inför andra
inför mig själv

Jag är rädd
vill inte duga
kan inte duga
för vem

Jag är rädd
för den jag är
den jag inte är

Jag är rädd
för mig själv
för min framtid
för mitt förflutna

Jag är rädd
för att vara rädd