Jobbigt, jobbigt, jobbigt, jobbigt

Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte.
Jag vill supa ner mig, jag vill ta så mycket värktabletter att jag slutar känna, jag vill ta så många sömntabletter att jag kan sova och slipper vakna.


Jag orkar inte med att inte existera att inte få vara en del i livet, att inte få vara någon i min sons liv. Hur kan någon försvara att jag inte ska vara delaktig, hur kan någon göra allt för att stänga ut en förälder ur ett barns liv?
Jag är sjuk, jag har diagnoserna Aspberger och Bipolär 2, men jag är fortfarande jag och kan fortfarande vara mamma.


Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte.
Jag vill supa ner mig, jag vill ta så mycket värktabletter att jag slutar känna, jag vill ta så många sömntabletter att jag kan sova och slipper vakna.


Jag kommer att kliva upp imorgon, jag kommer att gå i säng nykter ikväll och jag kommer att fortsätta att känna.
Jag kommer att fortsätta att vara en så bra mamma som jag bara tillåts att vara. Jag kommer att fortsätta att vara jag, vara den jag är och jag kommer att fortsätta att kämpa för min son, mina döttrar och mitt liv.


Jag känner att jag vill publicera denna än en gång, den säger så mycket om vem jag är, hur jag ser mig själv.




Frukten


Jag är en frukt av mor och far
som formats av samhället
Jag har bristningar
sprickor i mitt skal
andra ser fel


Jag ser individualitet
inte formad efter mallen
som inte höll mitt mått
Jag har en inre rustning
min barriär
du ser ej igenom
förrän jag gläntar på visiret


Jag är en frukt av mor och far
som formats av samhället
Jag är ett misslyckande
som enligt mina mått mätt
blev helt perfekt


Jag är en individ
som går min egen väg
som vägrar
bli du
Du är vem som helst
utan visitkort kommer du inte in
Passa dig för att bli en i mängden
då öppnas bara yttre dörrar
Lättare att forcera
men ack så betydelselösa
lite mer krävs för de inre
men mycket mer det ger


Jag är frukten av mor och far
som formats av samhället
Jag är ett misslyckande
som sprängde formen


Jag blev jag
en individuell individ
ett misslyckande som ändå blev bra


Det blev jag!

Just nu ...

Livet är tungt, orkar inte laga mat, orkar inte rida, orkar inte läsa (och det är inte likt mig). Längtar efter att sova, sova och sova. Varje natt är nu uppe i 12 timmar mot vanliga 10 timmar, detta märks ordentligt, orkar och kan inte vara social.
Jag vet att jag är på väg ner, lite tidigt men jag är på väg ner. Det blir jobbigare och jobbigare att leva, att ta tillvara på kamrater. Tiden finns inte heller till det, inte till att diska och städa, knappt till att njuta av tillvaron och mystet med Zibra (tur att hon inte är en hund). Jag önskar att jag inte behöver vara här, att jag inte är BIPOLÄR. Jag vet att jag är jag tack vare mina 2 funktionshinder, jag är glad att jag har fått veta att jag har dem, men jag VILL INTE. Jag vet att det är funktionshinder genom att jag inte fungerar i vardagen, att jag knappt klarar att jobba och att fritiden får stå tillbaka.
Jag är på väg att gråta för ingenting, jag är ledsen för allt och allt känns övermäktigt, allt är jobbigt och håller på att kännas nattsvart.

JAG VILL INTE, JAG VILL INTE OCH ORKAR INTE VARA SJUK

Sista veckan på arbetsträningen.

Hur ska jag nu göra? Vad händer? Hur kommer vi vidare? Ska jag aldrig mer kunna jobba mer än 75%?
Idag mår jag bättre än förväntat, jag sover inte längre mer än 10 timmar/natt. Jag orkar vara social, men det straffar sig om det blir för många timmar. Jag stressar inte upp mig över allting som jag gjorde tidigare, kan till och med le åt misstagen jag gör.
Det är jobbigt att inte vilja leva men minst lika jobbigt att tänka sig att inte leva. Att vara arg på alla, må såligt över att man är arg, att vara arg för att må dåligt, det är jobbigt.

Fortfarande kan jag inte ta tag i saker, kan sitta i timmar och titta på bokhyllan som ska dammtorkas men inte orka kliva upp för att göra det. Att se diskhögen växa, må dåligt över att den växer samtidigt som jag mår dåligt över att inte orka det jag mår bra av.
Samtidigt som jag brottas med min bipolära sida så försöker jag fortfarande hitta mig själv, jag vet vem jag är, men vem är jag? Förvirrat för dig, tänk då hur det är för mig.

Jag hoppas att jag en dag kan titta tillbaka på dessa 2 år och se hur det har hjälpt mig att formas och stärka mig.
Jag kan känna att det är tråkigt att jag inte har orkat detta tidigare men är glad åt jag orkar nu. Hoppas någonstans i djupet av mitt hjärta att det jag delar med mig av kan hjälpa någon att orka vidare, att vilja leva och se en ljusning. Jag hoppas att inte bara den som är sjuk, utan även den som står personen nära kan få hjälp.
Jag kan inte mer göra än att tacka alla som lyssnat och stått ut med mig.