Ny nattamedicin

Fick ny medicin när jag träffade läkare på onsdag, detta eftersom den som jag haft tidigare inte längre hjälper. Jag vet hur viktigt det är med sömnen, får jag inte sova så kommer jag in i en manisk period och sedan blir det rakt ner i det mörka. Det kan faktiskt vara så att det går rakt ner utan att passera det maniska. Jag vill vara ärlig i att jag kan sakna mina maniska perioder eftersom jag får så mycket gjort då. Kan oxå sakna att inte vara på väg upp eller ner, då är jag som mest produktiv, har flest ideer och det är då jag skriver flest dikter.
Är det normalt att längta efter sådant tillstånd som dessutom inte är bra?

Min läkare sade att jag kan komma att bli lite seg dagen efter när jag tar den nya nattamedicinen, jag frågade då vad som är bättre, seg på tack vare sömn eller på grund av inte sömn.

På jobbet känner jag att det är en fördel att vara så rak som jag kan vara, ibland upplever jag att personer i min närhet tycker det är jobbigt, men de behöver inte vara med mig i så fall. Jag är den jag är och det är inget jag kan göra något åt. Gilla mig eller inte, det är upp till dig.

Nedräkningen har börjat

Nu håller jag på att vara orolig, att planera går bra men genomförandet är värre. Hur kommer det att gå? Kommer jag att hitta? Kommer jag att klara av nya bekantskaper? Klarar jag av en stor ny folksamling? Kommer jag att hitta? Kommer jag att orka? Hur kommer jag att må efter en vecka i en helt ny miljö?
Oron kommer smygande, inte sakta, i en rasande fart... oro, oro och mer oro, men samtidigt en förväntan. Det är spännande, nytt och något helt annat än vad jag har gjort tidigare i mitt liv, något att se framemot och något att glädjas åt att ha provat. Kanske till och med kunna känna stolthet över.

Varför ska det vara så här? Varför kan jag inte bara njuta av detta spännande som kommer att ske? Vill så gärna, vill kanske mer än jag klarar av, hoppas bara jag känner när det räcker, hoppas min hjärna säger stopp innan kroppen gör det.

Nu är det kaos

Håller på att packa för att flytta, vet inte var och när. Oro i kroppen fastän det är jag som har bestämt detta och har funderat länge. Men ovissheten är ändå osäker och leder till en oro i min kropp som jag inte vet hur jag ska hantera.
Har sökt in på en utbildning som jag har tagit mig in på, nu kommer oron igen, hur ska jag hitta dit jag ska, både skola och boende?

Har fått en kallelse för ett läkarbesök, vet inte vad det gäller, ångest kommer krypande, vad ska jag göra?

Inte bara jag, har en i min närhet som är mkt sjuk, hur kommer det gå för den personen? Kommer vi att träffas fler gånger, när? Hur mår personen?

Allt detta är svårt att hantera, detta leder till att jag mår sämre, äter sämre samtidigt som jag straffar mig själv, min kropp för att mitt psyke inte klarar av allt detta. Jag äter och äter bara för att det är onyttigt och om min kropp mår dåligt så kanske jag inte känner hur dåligt mitt psyke mår.

Vissa dagar är tyngre

Idag är en sådan dag då jag inte ville kliva upp. Min kropp kändes tung, helt utan kraft. Kommer på jobbet för att göra det jag ska och inser när jag ska hjälpa en kollega att idag orkar jag inte med när det är kaos, idag ska allt vara i ordning. Idag är en dag när jag inte ska utsätta mig för situationer där jag inte kan hålla ordning. Funderar varför det är så, varför kan jag inte styra över min vilja att göra det jag ska och stänga ute det som inte är väsentligt. Varför är jag extra känslig för ljud idag? Varför är det lättare att stänga ute mina arbetskamraters samtal vissa dagar och andra inte? Det blir hörselproppar idag för att klara av att jobba och inte vara allt för slut i huvudet när arbetsdagen går mot sitt slut.

Länge sedan sist

Jobbar för närvarande 75% och känner att det är max vad jag klara. Jag hoppas att det kommer att fortsätta att vara så. Skönt att i alla fall känna att jag kan göra något för någon, att orka vara behövd. Stugan är en mkt bra ställe att fly till på eftermiddagarna och kvällarna. Skulle gärna bo där. Stället är inte mitt men hoppas på att få hyra det för att kunna smita dit vid behov.
Just nu är det svampplockning på schemat och även vinbärsplockning & kråkbär. Senare när det fryser på som kommer tid för att plocka rönnbär. Har mer och mer börjat upptäcka hur bra jag mår av detta, inte bara av att laga mat och baka, inte bara att plocka bär, svamp är oxå rogivande, hoppas det kommer att smaka bättre än när jag köper dem. Hoppas på att orka leva som under sommaren, lite av vad jag har och ännu mindre av vad jag inte behöver köpa.
Jag känner att jag mår bra av att bara ta det lugnt och leva i stillhet och harmoni med naturen.

Jobbar 75%

Känns tungt att inse att det jag klara av att jobba är 75% men gläds åt att i alla fall klara det. Just nu är det inte så många funderingar förutom hur det ska gå med försäkringskassans utredning. Hur kommer jag klara av att minska ner på träffarna med min livlina på psykiatrin? Kommer jag att ha möjlighet att få möjligheten att träffa andra som har gått igenom det jag nu är i? Hur kommer mitt liv att gestalta sig framöver? Kommer jag att klara av att jobba här eller måste jag byta jobb? Om jag byter jobb, kommer jag då klara av att jobba mer?
Jag har tackat ja till en utbildning, kommer jag att klara av den eller har jag tagit på mig för mycket?
Jag håller sakta men säkert att ta på mig mer och mer på jobbet, förhoppningsvis kommer jag snart att klara av alla uppdrag som vi har, vill känna att jag ändå gör nytta och det jag kan och orkar med.

Detta är typiskt mig, har inte många frågor men när jag sätter mig ner och försöker bena ut dagen och nästa dag så dyker alla frågor ändå upp.
Vill veta vad som händer imorgon, vad som händer nästa vecka och vad som händer näst månad och år.

Vem är jag och vad kommer att vara min framtid?

Måste fundera men inte stanna längst ner utan försöka ändå att gå upp mot toppen.

Sista veckan på arbetsträningen.

Hur ska jag nu göra? Vad händer? Hur kommer vi vidare? Ska jag aldrig mer kunna jobba mer än 75%?
Idag mår jag bättre än förväntat, jag sover inte längre mer än 10 timmar/natt. Jag orkar vara social, men det straffar sig om det blir för många timmar. Jag stressar inte upp mig över allting som jag gjorde tidigare, kan till och med le åt misstagen jag gör.
Det är jobbigt att inte vilja leva men minst lika jobbigt att tänka sig att inte leva. Att vara arg på alla, må såligt över att man är arg, att vara arg för att må dåligt, det är jobbigt.

Fortfarande kan jag inte ta tag i saker, kan sitta i timmar och titta på bokhyllan som ska dammtorkas men inte orka kliva upp för att göra det. Att se diskhögen växa, må dåligt över att den växer samtidigt som jag mår dåligt över att inte orka det jag mår bra av.
Samtidigt som jag brottas med min bipolära sida så försöker jag fortfarande hitta mig själv, jag vet vem jag är, men vem är jag? Förvirrat för dig, tänk då hur det är för mig.

Jag hoppas att jag en dag kan titta tillbaka på dessa 2 år och se hur det har hjälpt mig att formas och stärka mig.
Jag kan känna att det är tråkigt att jag inte har orkat detta tidigare men är glad åt jag orkar nu. Hoppas någonstans i djupet av mitt hjärta att det jag delar med mig av kan hjälpa någon att orka vidare, att vilja leva och se en ljusning. Jag hoppas att inte bara den som är sjuk, utan även den som står personen nära kan få hjälp.
Jag kan inte mer göra än att tacka alla som lyssnat och stått ut med mig.