Håller på att packa för att flytta, vet inte var och när. Oro i kroppen fastän det är jag som har bestämt detta och har funderat länge. Men ovissheten är ändå osäker och leder till en oro i min kropp som jag inte vet hur jag ska hantera.
Har sökt in på en utbildning som jag har tagit mig in på, nu kommer oron igen, hur ska jag hitta dit jag ska, både skola och boende?
Har fått en kallelse för ett läkarbesök, vet inte vad det gäller, ångest kommer krypande, vad ska jag göra?
Inte bara jag, har en i min närhet som är mkt sjuk, hur kommer det gå för den personen? Kommer vi att träffas fler gånger, när? Hur mår personen?
Allt detta är svårt att hantera, detta leder till att jag mår sämre, äter sämre samtidigt som jag straffar mig själv, min kropp för att mitt psyke inte klarar av allt detta. Jag äter och äter bara för att det är onyttigt och om min kropp mår dåligt så kanske jag inte känner hur dåligt mitt psyke mår.
torsdag 4 september 2014
onsdag 27 augusti 2014
Vissa dagar är tyngre
Idag är en sådan dag då jag inte ville kliva upp. Min kropp kändes tung, helt utan kraft. Kommer på jobbet för att göra det jag ska och inser när jag ska hjälpa en kollega att idag orkar jag inte med när det är kaos, idag ska allt vara i ordning. Idag är en dag när jag inte ska utsätta mig för situationer där jag inte kan hålla ordning. Funderar varför det är så, varför kan jag inte styra över min vilja att göra det jag ska och stänga ute det som inte är väsentligt. Varför är jag extra känslig för ljud idag? Varför är det lättare att stänga ute mina arbetskamraters samtal vissa dagar och andra inte? Det blir hörselproppar idag för att klara av att jobba och inte vara allt för slut i huvudet när arbetsdagen går mot sitt slut.
tisdag 26 augusti 2014
Länge sedan sist
Jobbar för närvarande 75% och känner att det är max vad jag klara. Jag hoppas att det kommer att fortsätta att vara så. Skönt att i alla fall känna att jag kan göra något för någon, att orka vara behövd. Stugan är en mkt bra ställe att fly till på eftermiddagarna och kvällarna. Skulle gärna bo där. Stället är inte mitt men hoppas på att få hyra det för att kunna smita dit vid behov.
Just nu är det svampplockning på schemat och även vinbärsplockning & kråkbär. Senare när det fryser på som kommer tid för att plocka rönnbär. Har mer och mer börjat upptäcka hur bra jag mår av detta, inte bara av att laga mat och baka, inte bara att plocka bär, svamp är oxå rogivande, hoppas det kommer att smaka bättre än när jag köper dem. Hoppas på att orka leva som under sommaren, lite av vad jag har och ännu mindre av vad jag inte behöver köpa.
Jag känner att jag mår bra av att bara ta det lugnt och leva i stillhet och harmoni med naturen.
Just nu är det svampplockning på schemat och även vinbärsplockning & kråkbär. Senare när det fryser på som kommer tid för att plocka rönnbär. Har mer och mer börjat upptäcka hur bra jag mår av detta, inte bara av att laga mat och baka, inte bara att plocka bär, svamp är oxå rogivande, hoppas det kommer att smaka bättre än när jag köper dem. Hoppas på att orka leva som under sommaren, lite av vad jag har och ännu mindre av vad jag inte behöver köpa.
Jag känner att jag mår bra av att bara ta det lugnt och leva i stillhet och harmoni med naturen.
tisdag 19 augusti 2014
Jobbar 75%
Känns tungt att inse att det jag klara av att jobba är 75% men gläds åt att i alla fall klara det. Just nu är det inte så många funderingar förutom hur det ska gå med försäkringskassans utredning. Hur kommer jag klara av att minska ner på träffarna med min livlina på psykiatrin? Kommer jag att ha möjlighet att få möjligheten att träffa andra som har gått igenom det jag nu är i? Hur kommer mitt liv att gestalta sig framöver? Kommer jag att klara av att jobba här eller måste jag byta jobb? Om jag byter jobb, kommer jag då klara av att jobba mer?
Jag har tackat ja till en utbildning, kommer jag att klara av den eller har jag tagit på mig för mycket?
Jag håller sakta men säkert att ta på mig mer och mer på jobbet, förhoppningsvis kommer jag snart att klara av alla uppdrag som vi har, vill känna att jag ändå gör nytta och det jag kan och orkar med.
Detta är typiskt mig, har inte många frågor men när jag sätter mig ner och försöker bena ut dagen och nästa dag så dyker alla frågor ändå upp.
Vill veta vad som händer imorgon, vad som händer nästa vecka och vad som händer näst månad och år.
Vem är jag och vad kommer att vara min framtid?
Måste fundera men inte stanna längst ner utan försöka ändå att gå upp mot toppen.
Jag har tackat ja till en utbildning, kommer jag att klara av den eller har jag tagit på mig för mycket?
Jag håller sakta men säkert att ta på mig mer och mer på jobbet, förhoppningsvis kommer jag snart att klara av alla uppdrag som vi har, vill känna att jag ändå gör nytta och det jag kan och orkar med.
Detta är typiskt mig, har inte många frågor men när jag sätter mig ner och försöker bena ut dagen och nästa dag så dyker alla frågor ändå upp.
Vill veta vad som händer imorgon, vad som händer nästa vecka och vad som händer näst månad och år.
Vem är jag och vad kommer att vara min framtid?
Måste fundera men inte stanna längst ner utan försöka ändå att gå upp mot toppen.
torsdag 31 juli 2014
Sista veckan på arbetsträningen.
Hur ska jag nu göra? Vad händer? Hur kommer vi vidare? Ska jag aldrig mer kunna jobba mer än 75%?
Idag mår jag bättre än förväntat, jag sover inte längre mer än 10 timmar/natt. Jag orkar vara social, men det straffar sig om det blir för många timmar. Jag stressar inte upp mig över allting som jag gjorde tidigare, kan till och med le åt misstagen jag gör.
Det är jobbigt att inte vilja leva men minst lika jobbigt att tänka sig att inte leva. Att vara arg på alla, må såligt över att man är arg, att vara arg för att må dåligt, det är jobbigt.
Fortfarande kan jag inte ta tag i saker, kan sitta i timmar och titta på bokhyllan som ska dammtorkas men inte orka kliva upp för att göra det. Att se diskhögen växa, må dåligt över att den växer samtidigt som jag mår dåligt över att inte orka det jag mår bra av.
Samtidigt som jag brottas med min bipolära sida så försöker jag fortfarande hitta mig själv, jag vet vem jag är, men vem är jag? Förvirrat för dig, tänk då hur det är för mig.
Jag hoppas att jag en dag kan titta tillbaka på dessa 2 år och se hur det har hjälpt mig att formas och stärka mig.
Jag kan känna att det är tråkigt att jag inte har orkat detta tidigare men är glad åt jag orkar nu. Hoppas någonstans i djupet av mitt hjärta att det jag delar med mig av kan hjälpa någon att orka vidare, att vilja leva och se en ljusning. Jag hoppas att inte bara den som är sjuk, utan även den som står personen nära kan få hjälp.
Jag kan inte mer göra än att tacka alla som lyssnat och stått ut med mig.
Idag mår jag bättre än förväntat, jag sover inte längre mer än 10 timmar/natt. Jag orkar vara social, men det straffar sig om det blir för många timmar. Jag stressar inte upp mig över allting som jag gjorde tidigare, kan till och med le åt misstagen jag gör.
Det är jobbigt att inte vilja leva men minst lika jobbigt att tänka sig att inte leva. Att vara arg på alla, må såligt över att man är arg, att vara arg för att må dåligt, det är jobbigt.
Fortfarande kan jag inte ta tag i saker, kan sitta i timmar och titta på bokhyllan som ska dammtorkas men inte orka kliva upp för att göra det. Att se diskhögen växa, må dåligt över att den växer samtidigt som jag mår dåligt över att inte orka det jag mår bra av.
Samtidigt som jag brottas med min bipolära sida så försöker jag fortfarande hitta mig själv, jag vet vem jag är, men vem är jag? Förvirrat för dig, tänk då hur det är för mig.
Jag hoppas att jag en dag kan titta tillbaka på dessa 2 år och se hur det har hjälpt mig att formas och stärka mig.
Jag kan känna att det är tråkigt att jag inte har orkat detta tidigare men är glad åt jag orkar nu. Hoppas någonstans i djupet av mitt hjärta att det jag delar med mig av kan hjälpa någon att orka vidare, att vilja leva och se en ljusning. Jag hoppas att inte bara den som är sjuk, utan även den som står personen nära kan få hjälp.
Jag kan inte mer göra än att tacka alla som lyssnat och stått ut med mig.
onsdag 23 juli 2014
Fortsättning följer
Har denna vecka gått tillbaka på 75% och det känns redan som om jag igen har fått möjlighet att leva. Jag har insett att jag inte kan leva som förr, där jag hade en massa aktiviteter som jag ville göra. Jag har tur som har en bra arbetsgivare/chef och en mycket bra kontakt med försäkringskassan.
Jag håller tummarna på att allt löser sig till det bästa.
Livet är många gånger en uppförsbacke men om man lär sig att vila efter lämplig promenad uppför så orkar man längre. Packningen ska inte heller vara allt för tung, om man lämnar allt man inte behöver ta med sig så gär det ändå lättare.
Bra kamrater som puschar på är också en fördel, någon som följer med uppför. Så småningom kommer det att plana ut och mellan varven kan det även bli en liten nedförsbacke som gör att man får vila en stund. Om man bara lär sig att känna när det blir för jobbigt och njuta när det blir lätt, ja då kommer livet att bli lättare.
Jag har kommit fram till att jag måste ta hjälp, att be om det när livet blir för svårt, när jag känner att jag inte orkar leva. Jag måste kunna säga till, måste kunna erkänna för mig själv.
Hur långt har jag då kommit i mitt tillfrisknande? Jag har faktiskt ingen aning eftersom det går både framåt och bakåt.
Jag klättrar
jag kämpar
jag sliter och funderar
Varför gör jag detta
kommer jag att må bättre
om jag kämpar
Ett steg i taget
ibland backar jag
tar nya tag
Uppåt
uppåt
jag strävar
Snart
snart
har jag passerat största hindret
Jag vill leva
jag vill orka
vara i livet
Jag klättrar
jag kämpar
jag sliter och funderar
Har jag förändrats
är jag någon annan
är jag mig själv
Måste acceptera
mitt liv ser ut
som detta just nu
Kommer det förändringar
ta emot dem
gläds åt att få dem
Bra
dåliga
lär mig att leva med dem
Lär mig av dem
njuter av frukterna
det får jag se
Jag håller tummarna på att allt löser sig till det bästa.
Livet är många gånger en uppförsbacke men om man lär sig att vila efter lämplig promenad uppför så orkar man längre. Packningen ska inte heller vara allt för tung, om man lämnar allt man inte behöver ta med sig så gär det ändå lättare.
Bra kamrater som puschar på är också en fördel, någon som följer med uppför. Så småningom kommer det att plana ut och mellan varven kan det även bli en liten nedförsbacke som gör att man får vila en stund. Om man bara lär sig att känna när det blir för jobbigt och njuta när det blir lätt, ja då kommer livet att bli lättare.
Jag har kommit fram till att jag måste ta hjälp, att be om det när livet blir för svårt, när jag känner att jag inte orkar leva. Jag måste kunna säga till, måste kunna erkänna för mig själv.
Hur långt har jag då kommit i mitt tillfrisknande? Jag har faktiskt ingen aning eftersom det går både framåt och bakåt.
Jag klättrar
jag kämpar
jag sliter och funderar
Varför gör jag detta
kommer jag att må bättre
om jag kämpar
Ett steg i taget
ibland backar jag
tar nya tag
Uppåt
uppåt
jag strävar
Snart
snart
har jag passerat största hindret
Jag vill leva
jag vill orka
vara i livet
Jag klättrar
jag kämpar
jag sliter och funderar
Har jag förändrats
är jag någon annan
är jag mig själv
Måste acceptera
mitt liv ser ut
som detta just nu
Kommer det förändringar
ta emot dem
gläds åt att få dem
Bra
dåliga
lär mig att leva med dem
Lär mig av dem
njuter av frukterna
det får jag se
fredag 18 juli 2014
Arbetsträning/Arbete
Funderar om detta är ett liv, jag kliver upp vid 07 tiden, jobbet börjar 08,00. Jobbet slutar 16,30 och jag är hemma vid 17 tiden. Äter, det bör man göra. Och när klockan börjar närma sig 18 tiden så vill jag bara gå till sängs, ok jag lägger mig inte före 19-20 tiden, men var har mitt liv tagit vägen?
Ska man inte ha ett socialt liv? Är det inte tänkt att man ska orka leva?
Jag har bestämt mig, nu har jag provat och 100% är inget för mig, jag kommer att gå ned i tid till 75%, förhoppningsvis orkar jag leva då.
75% jobb är bättre än att inte jobba alls. Tack och lov har jag en underbar arbetsgivare och en underbar arbetsplats, inte att förglömma så är försäkringskassan myckt bra att ha att göra med. Nu är det dags att inleda nästa fas i mitt tillfrisknande och att komma ut i arbetslivet på allvar, jag kommer att bli ett "sådant där" rehabärende. För mig känns det skönt att min arbetsgivare, arbetsförmedlingen och försäkringskassan hjälps åt för att hjälpa mig med min tillbakagång till arbetslivet.
Jag är också glad att mina arbetskamrater, mina vänner och inte minst min familj/mina släktingar finns på min sida och stöttar mig i mitt tillfrisknande. Men och det är ett stort men, jag skulle inte ha kommit så här långt om jag inte har haaft psykiatrin och sjukvården med mig i processen, bra läkare och bra terapeut är ett måste för mig.
Ska man inte ha ett socialt liv? Är det inte tänkt att man ska orka leva?
Jag har bestämt mig, nu har jag provat och 100% är inget för mig, jag kommer att gå ned i tid till 75%, förhoppningsvis orkar jag leva då.
75% jobb är bättre än att inte jobba alls. Tack och lov har jag en underbar arbetsgivare och en underbar arbetsplats, inte att förglömma så är försäkringskassan myckt bra att ha att göra med. Nu är det dags att inleda nästa fas i mitt tillfrisknande och att komma ut i arbetslivet på allvar, jag kommer att bli ett "sådant där" rehabärende. För mig känns det skönt att min arbetsgivare, arbetsförmedlingen och försäkringskassan hjälps åt för att hjälpa mig med min tillbakagång till arbetslivet.
Jag är också glad att mina arbetskamrater, mina vänner och inte minst min familj/mina släktingar finns på min sida och stöttar mig i mitt tillfrisknande. Men och det är ett stort men, jag skulle inte ha kommit så här långt om jag inte har haaft psykiatrin och sjukvården med mig i processen, bra läkare och bra terapeut är ett måste för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)