Sista veckan på arbetsträningen.

Hur ska jag nu göra? Vad händer? Hur kommer vi vidare? Ska jag aldrig mer kunna jobba mer än 75%?
Idag mår jag bättre än förväntat, jag sover inte längre mer än 10 timmar/natt. Jag orkar vara social, men det straffar sig om det blir för många timmar. Jag stressar inte upp mig över allting som jag gjorde tidigare, kan till och med le åt misstagen jag gör.
Det är jobbigt att inte vilja leva men minst lika jobbigt att tänka sig att inte leva. Att vara arg på alla, må såligt över att man är arg, att vara arg för att må dåligt, det är jobbigt.

Fortfarande kan jag inte ta tag i saker, kan sitta i timmar och titta på bokhyllan som ska dammtorkas men inte orka kliva upp för att göra det. Att se diskhögen växa, må dåligt över att den växer samtidigt som jag mår dåligt över att inte orka det jag mår bra av.
Samtidigt som jag brottas med min bipolära sida så försöker jag fortfarande hitta mig själv, jag vet vem jag är, men vem är jag? Förvirrat för dig, tänk då hur det är för mig.

Jag hoppas att jag en dag kan titta tillbaka på dessa 2 år och se hur det har hjälpt mig att formas och stärka mig.
Jag kan känna att det är tråkigt att jag inte har orkat detta tidigare men är glad åt jag orkar nu. Hoppas någonstans i djupet av mitt hjärta att det jag delar med mig av kan hjälpa någon att orka vidare, att vilja leva och se en ljusning. Jag hoppas att inte bara den som är sjuk, utan även den som står personen nära kan få hjälp.
Jag kan inte mer göra än att tacka alla som lyssnat och stått ut med mig.

Fortsättning följer

Har denna vecka gått tillbaka på 75% och det känns redan som om jag igen har fått möjlighet att leva. Jag har insett att jag inte kan leva som förr, där jag hade en massa aktiviteter som jag ville göra. Jag har tur som har en bra arbetsgivare/chef och en mycket bra kontakt med försäkringskassan.
Jag håller tummarna på att allt löser sig till det bästa.

Livet är många gånger en uppförsbacke men om man lär sig att vila efter lämplig promenad uppför så orkar man längre. Packningen ska inte heller vara allt för tung, om man lämnar allt man inte behöver ta med sig så gär det ändå lättare.
Bra kamrater som puschar på är också en fördel, någon som följer med uppför. Så småningom kommer det att plana ut och mellan varven kan det även bli en liten nedförsbacke som gör att man får vila en stund. Om man bara lär sig att känna när det blir för jobbigt och njuta när det blir lätt, ja då kommer livet att bli lättare.

Jag har kommit fram till att jag måste ta hjälp, att be om det när livet blir för svårt, när jag känner att jag inte orkar leva. Jag måste kunna säga till, måste kunna erkänna för mig själv.
Hur långt har jag då kommit i mitt tillfrisknande? Jag har faktiskt ingen aning eftersom det går både framåt och bakåt.

Jag klättrar
jag kämpar
jag sliter och funderar

Varför gör jag detta
kommer jag att må bättre
om jag kämpar

Ett steg i taget
ibland backar jag
tar nya tag

Uppåt
uppåt
jag strävar

Snart
snart
har jag passerat största hindret

Jag vill leva
jag vill orka
vara i livet

Jag klättrar
jag kämpar
jag sliter och funderar

Har jag förändrats
är jag någon annan
är jag mig själv

Måste acceptera
mitt liv ser ut
som detta just nu

Kommer det förändringar
ta emot dem
gläds åt att få dem

Bra
dåliga
lär mig att leva med dem

Lär mig av dem
njuter av frukterna
det får jag se

Arbetsträning/Arbete

Funderar om detta är ett liv, jag kliver upp vid 07 tiden, jobbet börjar 08,00. Jobbet slutar 16,30 och jag är hemma vid 17 tiden. Äter, det bör man göra. Och när klockan börjar närma sig 18 tiden så vill jag bara gå till sängs, ok jag lägger mig inte före 19-20 tiden, men var har mitt liv tagit vägen?
Ska man inte ha ett socialt liv? Är det inte tänkt att man ska orka leva?

Jag har bestämt mig, nu har jag provat och 100% är inget för mig, jag kommer att gå ned i tid till 75%, förhoppningsvis orkar jag leva då.

75% jobb är bättre än att inte jobba alls. Tack och lov har jag en underbar arbetsgivare och en underbar arbetsplats, inte att förglömma så är försäkringskassan myckt bra att ha att göra med. Nu är det dags att inleda nästa fas i mitt tillfrisknande och att komma ut i arbetslivet på allvar, jag kommer att bli ett "sådant där" rehabärende. För mig känns det skönt att min arbetsgivare, arbetsförmedlingen och försäkringskassan hjälps åt för att hjälpa mig med min tillbakagång till arbetslivet.

Jag är också glad att mina arbetskamrater, mina vänner och inte minst min familj/mina släktingar finns på min sida och stöttar mig i mitt tillfrisknande. Men och det är ett stort men, jag skulle inte ha kommit så här långt om jag inte har haaft psykiatrin och sjukvården med mig i processen, bra läkare och bra terapeut är ett måste för mig.

Depression och Asperger

Att jag har en bipolär sjukdom har jag vetat i många år, till och från har jag tillåtit mig att erkänna det inför mig själv. Ibland har jag tagit medicin men är emot det, detta innebär att när jag mått bättre har slutat med dem. Sista gången innan jag insåg att jag behöver hjälp, inte bara med med medicin utan även med terapi, var när jag blev ordentligt dålig. Detta var för 2 år sedan, skolavslutningen, jag funderade på vilken kurva om var bäst för mig att avsluta mitt liv vid. Sedan dess har det varit mycket jobb för mig att hitta tillbaka till mig och mitt liv, mina kamrater, min ork, mina intressen men inte minst min familj. Dessutom vill jag jobba så nu försöker jag även hitta tillbaka dit.

Vad har depressionen inneburit för mig?
Jag har gråtit, varit arg, inte orkat med vare sig livet eller det runt omkring. Jag har varit tvungen, för mitt eget bästa att sluta med nästan alla fritidsintressen. Har ändå behållit ett, jag har varje skoltermin följt en ung tjej på stallet för att både jag och hon ska få rida. Detta innebär inte per automatik att jag orkat med detta hur lätt som helst, nej vissa gånger har jag bara känt att det går inte, jag orkar inte, det kommer inte att ge mig något. Men eftersom jag inte vill svika denna tjej (som inte tycker någon annan är lika bra som jag) har jag ändå för det mesta gått dit, efteråt har jag känt tacksamhet för att hon finns och "tvingat" dit mig.
När jag mådde som sämst satt jag i min gungstol bredvid vår vedspis, orkade/kunde inte läsa ens en serietidning och ändå är läsningen ett av mina största intressen. Många gånger har jag känt för att ge upp men tack vare att jag världens 3 mest underbara ungar så har jag ändå kämpat vidare.
Idag har jag en underbar terapeut som finns i mitt liv, hon stöttar mig och lyssnar när jag behöver, inför henne behöver jag inte låtsas vara glad eller normal, jag känner mig inte normal, jag är inte som andra.

Vadå inte vara normal?
Jo jag har under hösten fått diagnosen Aspergers syndrom, detta innebär att jag idag förstår varför jag är annorlunda, varför jag ser annorlunda på livet och varför jag är den jag är. Jag kan vara stolt över att vara den jag är, jag har Asperger att tacka för att jag är jag och jag är glad att jag har fått förmånen att ha Asperger.

Vad är då Asperger?
Detta finns att läsa på Attention:

Ungefär fyra promille av befolkningen har Asperger, ofta i kombination med andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Orsakerna är oftast biologiska och till stor del genetiska.
De problem som personer med Asperger har rör ofta relationer till andra människor. Socialt umgänge är för många en påfrestande ansträngning som kräver stor anpassning. Andra typiska drag är specialintressen, annorlunda språkhantering och svårigheter med snabba förändringar.
Många är ovanligt stresskänsliga, psykiskt sårbara och har en tendens att utveckla psykiatriska symptom. Det kan vara ångest, ångestattacker, tvångstankar/tvångshandlingar, depressioner eller fobier.
Men Asperger innebär inte bara problem. I rätt miljö kan många av de egenskaper som är vanliga hos personer med Asperger vara en tillgång. Till exempel stor uthållighet och ovanligt god koncentrationsförmåga.

Idag!
Idag kämpar jag med att hitta tillbaka till mig, jag har en vetskap som gör att jag lättare förstå hur jag är. Min förståelse för den jag är och hur jag ska se på mig själv, den måste jag kämpa för att hitta. Att vara glad för att jag vet vad det handlar om innebär inte att jag bara accepterar utan vidare. Jag hoppas fler som jag vågar berätta, det är ingen fara och oftast tror jag att det är bättre att berätta, lättare för omgivningen att faktiskt förstå och acceterar hur du är. Dessutom, det är inget skamligt, det är bara som det är. Jag är glad att jag vågar stå upp för den jag är och hoppas att alla andra också kan vara det.

Det gör ont

Fy fan
vad det gör ont
när du inte
är med mig
när du är
med någon annan

Fy fan
vad det gör ont
när du lämnar mig
när du inte lägre
finns hos mig

Fy fan
vad det gör ont
att se dig
med någon annan
nära dig
med någon annan

Fy fan
vad det gör ont
när jag ber dig
tänk på dig själv
jag tänker på mig

Fy fan
vad det gör ont
att sakna dig
det vi har haft
det vi kunde haft

Fy fan
vad det gör ont
vad det gör ont
vad det gör ont

Rädd

Jag är rädd
rädd för att inte duga
rädd för att inte synas
rädd för att synas

Jag är rädd
för att inte verka normal
för att inte vara normal
för att inte verka onormal
för att inte vara onormal

Jag är rädd
för att inte fungera
fungera utan medicin
för att inte fungera
fungera i vardagen

Jag är rädd
för den jag är
den jag inte är
för att inte veta
veta vem jag är
att inte veta
veta vem jag inte är

Jag är rädd
att jag inte är jag
inte längre
inge någonsin
aldrig har varit
aldrig kommer att bli

Jag är rädd
för att inte duga
inför andra
inför mig själv

Jag är rädd
vill inte duga
kan inte duga
för vem

Jag är rädd
för den jag är
den jag inte är

Jag är rädd
för mig själv
för min framtid
för mitt förflutna

Jag är rädd
för att vara rädd