Jobbigt, jobbigt, jobbigt, jobbigt

Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte.
Jag vill supa ner mig, jag vill ta så mycket värktabletter att jag slutar känna, jag vill ta så många sömntabletter att jag kan sova och slipper vakna.


Jag orkar inte med att inte existera att inte få vara en del i livet, att inte få vara någon i min sons liv. Hur kan någon försvara att jag inte ska vara delaktig, hur kan någon göra allt för att stänga ut en förälder ur ett barns liv?
Jag är sjuk, jag har diagnoserna Aspberger och Bipolär 2, men jag är fortfarande jag och kan fortfarande vara mamma.


Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte.
Jag vill supa ner mig, jag vill ta så mycket värktabletter att jag slutar känna, jag vill ta så många sömntabletter att jag kan sova och slipper vakna.


Jag kommer att kliva upp imorgon, jag kommer att gå i säng nykter ikväll och jag kommer att fortsätta att känna.
Jag kommer att fortsätta att vara en så bra mamma som jag bara tillåts att vara. Jag kommer att fortsätta att vara jag, vara den jag är och jag kommer att fortsätta att kämpa för min son, mina döttrar och mitt liv.


Jag känner att jag vill publicera denna än en gång, den säger så mycket om vem jag är, hur jag ser mig själv.




Frukten


Jag är en frukt av mor och far
som formats av samhället
Jag har bristningar
sprickor i mitt skal
andra ser fel


Jag ser individualitet
inte formad efter mallen
som inte höll mitt mått
Jag har en inre rustning
min barriär
du ser ej igenom
förrän jag gläntar på visiret


Jag är en frukt av mor och far
som formats av samhället
Jag är ett misslyckande
som enligt mina mått mätt
blev helt perfekt


Jag är en individ
som går min egen väg
som vägrar
bli du
Du är vem som helst
utan visitkort kommer du inte in
Passa dig för att bli en i mängden
då öppnas bara yttre dörrar
Lättare att forcera
men ack så betydelselösa
lite mer krävs för de inre
men mycket mer det ger


Jag är frukten av mor och far
som formats av samhället
Jag är ett misslyckande
som sprängde formen


Jag blev jag
en individuell individ
ett misslyckande som ändå blev bra


Det blev jag!

Jaha, länge sedan sist

Livet har inte haft så mycket att erbjuda annat än sol och därmed tyngre dagar för mig. Jag känner att jag går djupare ner och att orken och viljan att göra något sjunker. Jag har mindre motivation att göra sådan jag i vanliga fall tycker är roligt, koncentrationen har minskat. Kan ibland fundera över varför jag inte kan ha det sämre på hösten, skulle vilja kunna njuta av våren som många andra gör.

Hur är det då att leva med min Asperger? Jo dag för dag får jag aha upplevelser, ok det är därför jag alltid har gjort så, det är därför... Det är skönt att hela tiden få bekräftat att det är jag och inte något jag inbillar mig hela tiden. Jag är inte min Asperger men jag lär mig sakta men säkert leva med vetskapen om att jag inte är konstig.

Jag vill
Älska mig själv
Se mig själv
Känna mig nöjd över vem jag är
Känna glädje över vem jag är

Jag vill se med själv
vem jag är

Jag vill våga vara mig själv
vem jag nu är

Vill känna gläde
inte missnöje

Vill ha mod
inte rädsla

Jag vill kunna känna mig stolt
över den jag är

Vill känna mig nöjd
över den jag är

Vill kunna känna tillit
inte misstänksamhet

Vill tro
inte misstro

Jag vill
Älska mig själv
Se mig själv
Känna mig nöjd över vem jag är
Känna glädje över vem jag är

Trött

men försöker orka vara glad.

Orka orka orka
är inte lätt

Hitta glädjebost
är inte lägg

Hitta livet
är inte lätt

Att hitta dig
är inte lätt

Just nu

känns livet lite bättre.
Jag har fått tillbaka min lägenhet, känner för att verkligen göra den klar.
Jag njuter av att leva, fast orken inte finns.
Jag längtar efter en liten flirt, det visar väl att livet ändå håller på att vända till det bättre. Hoppas att det håller i sig länge, länge, länge.

Är så less

När jag kom hem från min semester 2015-01-30 så var inte lägenheten renoverad som utlåvat, det som skulle vara gjort var däremot inte gjort. Tog kort på allt som var slarvgjort, förutom att det inte var målat mer än ett varv i köket så var det inte slipat det som var spacklat och det var missat att måla på några ställen. Sedan skulle taket i rummet ha varit spacklat och målat, väggarna skulle ha varit tapetserade men som sagt var, icke sa nicke. Helgen som skulle gå åt till att städa har inte gjort det, förhoppningsvis blir allt klart denna vecka, får man hoppas i alla fall.
Ibland begriper jag inte hur jag ska få livet att gå runt, hur jag ska ta mig från dag till dag. Hur jag ska orka leva, hur jag ska orka vara glad och hur jag ska orka vara stark. Jag vet att jag inte alltid kan vara stark, det kan ingen, men jag vill inte bryta ihop inför alla, det räcker att jag gör det hemma i min ensamhet.
Jag får försöka idag, klara dagen ut. Så får jag se om jag klarar av att kliva upp imorgon.

Se tiden an mina vänner, det ska jag försöka orka göra.

Motarbetat

Ibland känner jag mig motarbetad, beror det på min sjukersättning på 25%, beror det på vem jag är eller den bästa varianten, beror det på att jag inte är kvalificerad för det jag vill göra? Jag tänker på livet istort, att orka och klara av att vara en människa bara.

Livet leker inte
jag är inte kvalificerad att leva
inte kvalificerad

Livet leker inte
jag orkar inte ens jobba 75%
inte vara jag
ens på deltid

Livet leker inte
livet motarbetar mig
nuet motarbetar mig
framtiden motarbetar mig

Livet leker inte
när jaget motarbetar mig
när orken motarbetar mig
när framtiden motarbetar mig

Livet leker inte
eftersom jag inte orkar med
framtiden
tiden nu

Livet leker inte
när jag bara längtar efter ett slut
är för feg
tar för mycket hänsyn

Livet leker inte
när nuet är för jobbigt
framtiden är för jobbig
och slutet för långt borta.

Livet leker inte
jag är inte kvalificerad att leva
inte kvalificerad

Orkar inte

Jag orkar inte ha det som det är just nu. Trött på livet, trött på att jobba och trött på att inte orkar med mina aktiviteter eller vara social.
Glad över att träffa nya människor att prata med, en social träning.
Var till Piteå igår, som vanligt är de samtalen jobbiga men det är bra att få komma dit, vet inte hur jag skulle klara mig utan Anna.
Glad över de människor som vågar fråga hur jag mår.

Men som det är nu orkar jag inte med livet.
Jag är glad över de kamrater jag har, de som finns där i vått och torrt, hoppas jag kan finnas där för dem om det behövs.

Natten till idag har varit tuff, provade att sova utan nattamedicin, det gick inte. Jag hade enorma mardrömmar, vände mig om hela tiden i sängen, någon fanns där, någon skräckinjagande. Jag vaknade titt som tätt, hann knapp somna innan det var dags att vakna. Kl. 2 fick jag ge upp, nattamedicinen intogs, drömmarna försvann och jag fick i alla fall sova en stund. Men, men, idag är jag seg på grund av nattamedicinens sena intagande.

Hoppas alla har överseende, allra helst min chef.

Begriper inte....

... hur jag kan bli så orolig i hela kroppen när jag får höra att det har brunnit i Piteå på psykiatrin. Jag har ett samtal där nästa vecka, kan jag gå eller inte? Jag behöver prata med min terapeut, jag orkar inte med ännu en motgång.
Jag har insett att jag har inget socialt liv när jag bara jobbar och sover, hinner knappt med att laga mat eller diska, än mindre att köra snabeldraken eller umgås med mina kamrater. Blir det att höja dosen på min medicin eller behöver vi byta, ännu mer att oroa mig för. Vad händer om jag byter medicin, hur kommer min kropp att reagera?
Sluta oroa dig är något som jag får höra, men det är enklare sagt än gjort.

Läser

Sitter och läser detta på mins systers blogg:

Gryendedagen

Lite annorlunda är inget fel att va!

Bästaste morbror Bo.

Jag saknar dig.

Jag har så svårt att förstå att du har lämnat oss.

Du var den person som jag trodde alltid skulle finnas kvar, men nu har den hemska cansern kommit och tagit dig. Den här gången kunde inget rädda dig. (du minns som den gången då ljuskronan föll ner där du skulle sova).

 

Jag vet inte om det bara är önsketänkande från min sida, men jag har en känsla av att du kommer att vaka över oss och även vara med vid speciella tillfällen.

Det sista du önskade av mig var att få dricka kaffe i min stuga nästa sommar. Nu ska du ju inte tro att bara för att du inte längre finns här på jorden, kommer jag inte bjuda på kaffe, det kommer stå redo för dig då du tittar förbi!

--------------------------------------------------------------------------------------

Däremellan står det mer att läsa, men detta tycker jag känns mest att läsa. Ett gott skratt och känsla av att allt har en menig och han finns där alltid och vakar över oss som han inte kunde göra från jorden.

 

Glädjen över att ha fått han en sådan morbror kommer alltid att finnas i mitt hjärta och jag hoppas mina barn känner samma sak inför sina morbröder och mostrar.

 

Kram alla där ute och kom ihåg att bara för att livet känns tungt och "pisst" helt enkelt så finns det ändå alltid någon som skulle sakna dig.

Långa nätter

Jag är ledsen nästan jämt nu för tiden, och extra mycket när jag inte orkar följa min kompis på hennes ridlektion och inte heller orkar vara på min. Även denna natt blev 12 timmar, fortfarande inte utvilad. Hur ska jag göra framöver? Ska jag lägga av eller ta en dag i taget? Önskar och hoppas att det blir ett kortvarigt mörker, men jag är medveten om att det kan bli längre.
Läser i tidningen att Psykiatrin i Piteå har haft brand, anlagd, då kommer rädslan, hur ska det då bli för mig? Kan jag vara dit och träffa min samtalsterapeut eller.. ? Måste sluta fundera och hoppas att jag kan komma dit i alla fall för mitt samtal, det viktiga.

Just nu ...

Livet är tungt, orkar inte laga mat, orkar inte rida, orkar inte läsa (och det är inte likt mig). Längtar efter att sova, sova och sova. Varje natt är nu uppe i 12 timmar mot vanliga 10 timmar, detta märks ordentligt, orkar och kan inte vara social.
Jag vet att jag är på väg ner, lite tidigt men jag är på väg ner. Det blir jobbigare och jobbigare att leva, att ta tillvara på kamrater. Tiden finns inte heller till det, inte till att diska och städa, knappt till att njuta av tillvaron och mystet med Zibra (tur att hon inte är en hund). Jag önskar att jag inte behöver vara här, att jag inte är BIPOLÄR. Jag vet att jag är jag tack vare mina 2 funktionshinder, jag är glad att jag har fått veta att jag har dem, men jag VILL INTE. Jag vet att det är funktionshinder genom att jag inte fungerar i vardagen, att jag knappt klarar att jobba och att fritiden får stå tillbaka.
Jag är på väg att gråta för ingenting, jag är ledsen för allt och allt känns övermäktigt, allt är jobbigt och håller på att kännas nattsvart.

JAG VILL INTE, JAG VILL INTE OCH ORKAR INTE VARA SJUK