Lyckligt lottad

Jag är lyckligt lottad, bra arbetskamrater och en underbar familj. Nu har jag kommit mig ut ur den gamla lägenheten och är nu inne i den nya, från och med igår 22,30. Inne betyder att alla saker finns där men inte att ordningen finns där.
Kroppen värker, allra helst mina armar och axlar, inte på grund av bärandet men på grund av städandet, ändå var det mesta redan gjort. Känns skönt att ha en mindre lägenhet, mindre ångest för att inte ha pengar till räkningarna. Pussi har flyttat hem till lillmatte, Zibra saknar sin kompis och tycker att det är konstigt, alla springer och surrar, det ekar och dessutom surrar dammsugaren. Så när det blir tyst hamnar hon på ett nytt och konstigt ställe, bara att gilla läget när hon nu pratat halva natten.

Logopedbesök blev terapibesök

Igår var jag till logoped eftersom jag har problem med min röst/hals. Detta besök blev inte riktigt vad jag tänkt mig. Vi pratade om röstteknik och att jag ska börja använda mig av fonationsrör på jobbet för att låta rösten vila mellan varven.
Sedan kom vi in på terapi, logopeden funderarde om jag har kunnat komma fram till när jag blir hes, vad som orsakar tystnaden. Tidigare har jag inte lagt ihop 2+2 men har börjat göra det nu. Har tänkt tillbaka, de flesta gånger som jag kan sätta ihop tystnad med något är när jag har haft det så jobbigt att skulle haft en depression men inte fått någon. Nu får jag tystnaden tillsammans med mkt jobbiga perioden, kan vara något att tänka på framöver, varför blir jag tyst?
Gårdagen var jobbigare än de senaste Piteresorna, detta resulterade i att jag försov mig denna morgon. Men som en kollega sade till mig idag, "du ser piggare ut än du gjort på länge", så känns det faktiskt. Jag behövde nog det extra terapisamtalet, logopeden såg det jag och min terapeut inte har sett. Bra att få hjälp från många olika håll, en dag kanske jag kan stå kvar längst upp på stegen utan att ramla ner igen.

Tillbaka till jobbet...

...igen, igen och igen. Än en gång är jag tillbaka, än en gång ska jag försöka. Jag hoppas att jag denna gång inte kommer att ramla ner, jag hoppas att orka hålla mig kvar där uppe. Denna gång var det armarna, vad blir det nästa gång? Lika bra att fundera på det. Jag känner gång på gång hur orken tryter, hur livsviljan sjunker undan, hur livet bara rinner iväg utan att jag hinner med.
Snälla, snälla låt mig orka det jag vill, orka det jag bör orka. Snälla låt mig få vara frisk, snälla.

Hur många gånger ska jag orka?

Så har jag rasat till botten igen, än en gång ska skärvorna plockas ihop, sammanfogas. Än en gång ska jag försöka orka klättra upp och än en gång ska jag försöka bygga upp min raserade ekonomi. Hur många gånger ska jag orka resa mig upp? Ni säger att jag är stark, att jag orkar det, ni vet inte hur det är. Jag orkar inte, inte en gång till, inte en gång till. Mitt i allt det jävliga så har jag fått en kur med Cortison, 3 kilo upp på under en vecka, nästa sak att jobba med. Vet att det ser ut som om jag gnäller, kanske måste jag få göra det. Tårarna finns där, hela tiden, hela tiden. Tabletterna lockar, pockar. Jag kliver upp ur sängen när jag orkar, försöker ta en dag i sänder. På kvällen är jag glad att jag tagit mig igenom en dag till, på morgonen, en natt till. Jag är inte stark men jag vill inte visa hur svag jag är. Hela livet har jag fått höra att jag är stark, jag klarar av mobbingen med högt huvud, för mig innebär det att inte visa, visa hur dåligt jag mår, hur svag jag är.
Ingen som inte har varit där jag är, vet hur det frestar, att inte behöva vakna, inte behöver möta nya motgångar.
Ni där ute, gnäll inte över att ni får jobba för mycket, att ni inte orkar ha roligt och festa. Gnäll inte på dålig ekonomi när ni handlar för mycket, när ni har råd att äta ute när ni vill, ni har råd att handla den ni vill till middag. Jag har varit glad de sista månaderna för jag har haft råd att handla mat för 50:- i veckan, jag är glad de dagar jag orkar gå till jobbet. Njuter inte av att vara hemma, skulle njuta mer att av klara av att jobba och rida, orkar alltså inte ens med min terapi.
Önskar er en bra dag och hoppas vi orkar kliva upp imorgon.

Sjukskriven på 75% alltså på heltid

Onsdag var jag hela dagen på VC/HC och har från och med då blivit sjukskriven igen, jag menar det, igen. Hela vägen hem grät jag (nu tar det ju inte mer än 3 minuter, men ändå), kände att jag orkar inte mer. När livet äntligen är på väg åt rätt håll - uppåt - så rasar jag med större hastighet nerför backen. Jag orkar inte mer, inte mer, inte mer.
Jag önskar jag kunde säga att visst nu hände detta men jag reser mig igen, just nu känns det inte så. Hur många gånger ska jag orka resa mig, hur många gånger? Tabletterna frestar mer vissa dagar än andra, hoppas att jag varje dag ska klara av att stå emot, stå emot, stå emot.

Sjukpensionär eller för att använda mig av det korrekta ...

... jag har nu fått veta att jag kommer att uppbära sjukersättning på 25%. Vad tycker jag om det? Vet inte, har inte landat än. Det jag kan känna redan nu är att jag är glad för jag behöver inte oroa mig för att mina f dagar snart är slut. Jag behöver inte be om läkarintyg kontinuerligt.

Men jag är för ung, jag är för ung. Kanske inte konstigt att jag är här nu efter alla turer som varit för mig.

Livet går vidare

Tänk att det ska vara så jobbigt att ha roligt
sover sover

tänk att det ska vara så jobbigt
att inte alltid veta vem jag är

tänk att det ska vara så jobbigt
att inte vara

tänk att det ska vara så jobbigt


Jag har påbörjat en kurs i Stockholm, det jobbigaste är inte att plugga, att åka, att vara där. Det jobbigaste är att vara i en stor grupp, några som inte känner mig. Jag ska vara i en grupp där jag måste passa in, vara normal. Har försökt att förklara vem jag är, hur jag är ändå tas inte mitt ena problem på allvar. Jag kan inte konsentrera mig på läraren om några surrar bakom mig, har berättat att jag "överhör", ändå fortsätter några med surret.
Jag vet att jag inte ska ta allt på allvar, men tar åt mig vad endel säger och gör. Känner mig inte önskad där utav några, de har delat med sig av att vi som inte är utbildade trafiklärare inte har något på utb.Utbildningsledare vid trafikskola. Kursen är öppen för alla och om jag anser att jag har något där att göra och även så intagningsnämnden, ja då har jag något att göra där. Jag vet att jag överreagerar men det är den jag är, det är endel av mig och den jag är.
Kram alla där ute!

Ny nattamedicin

Fick ny medicin när jag träffade läkare på onsdag, detta eftersom den som jag haft tidigare inte längre hjälper. Jag vet hur viktigt det är med sömnen, får jag inte sova så kommer jag in i en manisk period och sedan blir det rakt ner i det mörka. Det kan faktiskt vara så att det går rakt ner utan att passera det maniska. Jag vill vara ärlig i att jag kan sakna mina maniska perioder eftersom jag får så mycket gjort då. Kan oxå sakna att inte vara på väg upp eller ner, då är jag som mest produktiv, har flest ideer och det är då jag skriver flest dikter.
Är det normalt att längta efter sådant tillstånd som dessutom inte är bra?

Min läkare sade att jag kan komma att bli lite seg dagen efter när jag tar den nya nattamedicinen, jag frågade då vad som är bättre, seg på tack vare sömn eller på grund av inte sömn.

På jobbet känner jag att det är en fördel att vara så rak som jag kan vara, ibland upplever jag att personer i min närhet tycker det är jobbigt, men de behöver inte vara med mig i så fall. Jag är den jag är och det är inget jag kan göra något åt. Gilla mig eller inte, det är upp till dig.

Nedräkningen har börjat

Nu håller jag på att vara orolig, att planera går bra men genomförandet är värre. Hur kommer det att gå? Kommer jag att hitta? Kommer jag att klara av nya bekantskaper? Klarar jag av en stor ny folksamling? Kommer jag att hitta? Kommer jag att orka? Hur kommer jag att må efter en vecka i en helt ny miljö?
Oron kommer smygande, inte sakta, i en rasande fart... oro, oro och mer oro, men samtidigt en förväntan. Det är spännande, nytt och något helt annat än vad jag har gjort tidigare i mitt liv, något att se framemot och något att glädjas åt att ha provat. Kanske till och med kunna känna stolthet över.

Varför ska det vara så här? Varför kan jag inte bara njuta av detta spännande som kommer att ske? Vill så gärna, vill kanske mer än jag klarar av, hoppas bara jag känner när det räcker, hoppas min hjärna säger stopp innan kroppen gör det.

Nu är det kaos

Håller på att packa för att flytta, vet inte var och när. Oro i kroppen fastän det är jag som har bestämt detta och har funderat länge. Men ovissheten är ändå osäker och leder till en oro i min kropp som jag inte vet hur jag ska hantera.
Har sökt in på en utbildning som jag har tagit mig in på, nu kommer oron igen, hur ska jag hitta dit jag ska, både skola och boende?

Har fått en kallelse för ett läkarbesök, vet inte vad det gäller, ångest kommer krypande, vad ska jag göra?

Inte bara jag, har en i min närhet som är mkt sjuk, hur kommer det gå för den personen? Kommer vi att träffas fler gånger, när? Hur mår personen?

Allt detta är svårt att hantera, detta leder till att jag mår sämre, äter sämre samtidigt som jag straffar mig själv, min kropp för att mitt psyke inte klarar av allt detta. Jag äter och äter bara för att det är onyttigt och om min kropp mår dåligt så kanske jag inte känner hur dåligt mitt psyke mår.

Vissa dagar är tyngre

Idag är en sådan dag då jag inte ville kliva upp. Min kropp kändes tung, helt utan kraft. Kommer på jobbet för att göra det jag ska och inser när jag ska hjälpa en kollega att idag orkar jag inte med när det är kaos, idag ska allt vara i ordning. Idag är en dag när jag inte ska utsätta mig för situationer där jag inte kan hålla ordning. Funderar varför det är så, varför kan jag inte styra över min vilja att göra det jag ska och stänga ute det som inte är väsentligt. Varför är jag extra känslig för ljud idag? Varför är det lättare att stänga ute mina arbetskamraters samtal vissa dagar och andra inte? Det blir hörselproppar idag för att klara av att jobba och inte vara allt för slut i huvudet när arbetsdagen går mot sitt slut.

Länge sedan sist

Jobbar för närvarande 75% och känner att det är max vad jag klara. Jag hoppas att det kommer att fortsätta att vara så. Skönt att i alla fall känna att jag kan göra något för någon, att orka vara behövd. Stugan är en mkt bra ställe att fly till på eftermiddagarna och kvällarna. Skulle gärna bo där. Stället är inte mitt men hoppas på att få hyra det för att kunna smita dit vid behov.
Just nu är det svampplockning på schemat och även vinbärsplockning & kråkbär. Senare när det fryser på som kommer tid för att plocka rönnbär. Har mer och mer börjat upptäcka hur bra jag mår av detta, inte bara av att laga mat och baka, inte bara att plocka bär, svamp är oxå rogivande, hoppas det kommer att smaka bättre än när jag köper dem. Hoppas på att orka leva som under sommaren, lite av vad jag har och ännu mindre av vad jag inte behöver köpa.
Jag känner att jag mår bra av att bara ta det lugnt och leva i stillhet och harmoni med naturen.

Jobbar 75%

Känns tungt att inse att det jag klara av att jobba är 75% men gläds åt att i alla fall klara det. Just nu är det inte så många funderingar förutom hur det ska gå med försäkringskassans utredning. Hur kommer jag klara av att minska ner på träffarna med min livlina på psykiatrin? Kommer jag att ha möjlighet att få möjligheten att träffa andra som har gått igenom det jag nu är i? Hur kommer mitt liv att gestalta sig framöver? Kommer jag att klara av att jobba här eller måste jag byta jobb? Om jag byter jobb, kommer jag då klara av att jobba mer?
Jag har tackat ja till en utbildning, kommer jag att klara av den eller har jag tagit på mig för mycket?
Jag håller sakta men säkert att ta på mig mer och mer på jobbet, förhoppningsvis kommer jag snart att klara av alla uppdrag som vi har, vill känna att jag ändå gör nytta och det jag kan och orkar med.

Detta är typiskt mig, har inte många frågor men när jag sätter mig ner och försöker bena ut dagen och nästa dag så dyker alla frågor ändå upp.
Vill veta vad som händer imorgon, vad som händer nästa vecka och vad som händer näst månad och år.

Vem är jag och vad kommer att vara min framtid?

Måste fundera men inte stanna längst ner utan försöka ändå att gå upp mot toppen.

Sista veckan på arbetsträningen.

Hur ska jag nu göra? Vad händer? Hur kommer vi vidare? Ska jag aldrig mer kunna jobba mer än 75%?
Idag mår jag bättre än förväntat, jag sover inte längre mer än 10 timmar/natt. Jag orkar vara social, men det straffar sig om det blir för många timmar. Jag stressar inte upp mig över allting som jag gjorde tidigare, kan till och med le åt misstagen jag gör.
Det är jobbigt att inte vilja leva men minst lika jobbigt att tänka sig att inte leva. Att vara arg på alla, må såligt över att man är arg, att vara arg för att må dåligt, det är jobbigt.

Fortfarande kan jag inte ta tag i saker, kan sitta i timmar och titta på bokhyllan som ska dammtorkas men inte orka kliva upp för att göra det. Att se diskhögen växa, må dåligt över att den växer samtidigt som jag mår dåligt över att inte orka det jag mår bra av.
Samtidigt som jag brottas med min bipolära sida så försöker jag fortfarande hitta mig själv, jag vet vem jag är, men vem är jag? Förvirrat för dig, tänk då hur det är för mig.

Jag hoppas att jag en dag kan titta tillbaka på dessa 2 år och se hur det har hjälpt mig att formas och stärka mig.
Jag kan känna att det är tråkigt att jag inte har orkat detta tidigare men är glad åt jag orkar nu. Hoppas någonstans i djupet av mitt hjärta att det jag delar med mig av kan hjälpa någon att orka vidare, att vilja leva och se en ljusning. Jag hoppas att inte bara den som är sjuk, utan även den som står personen nära kan få hjälp.
Jag kan inte mer göra än att tacka alla som lyssnat och stått ut med mig.

Fortsättning följer

Har denna vecka gått tillbaka på 75% och det känns redan som om jag igen har fått möjlighet att leva. Jag har insett att jag inte kan leva som förr, där jag hade en massa aktiviteter som jag ville göra. Jag har tur som har en bra arbetsgivare/chef och en mycket bra kontakt med försäkringskassan.
Jag håller tummarna på att allt löser sig till det bästa.

Livet är många gånger en uppförsbacke men om man lär sig att vila efter lämplig promenad uppför så orkar man längre. Packningen ska inte heller vara allt för tung, om man lämnar allt man inte behöver ta med sig så gär det ändå lättare.
Bra kamrater som puschar på är också en fördel, någon som följer med uppför. Så småningom kommer det att plana ut och mellan varven kan det även bli en liten nedförsbacke som gör att man får vila en stund. Om man bara lär sig att känna när det blir för jobbigt och njuta när det blir lätt, ja då kommer livet att bli lättare.

Jag har kommit fram till att jag måste ta hjälp, att be om det när livet blir för svårt, när jag känner att jag inte orkar leva. Jag måste kunna säga till, måste kunna erkänna för mig själv.
Hur långt har jag då kommit i mitt tillfrisknande? Jag har faktiskt ingen aning eftersom det går både framåt och bakåt.

Jag klättrar
jag kämpar
jag sliter och funderar

Varför gör jag detta
kommer jag att må bättre
om jag kämpar

Ett steg i taget
ibland backar jag
tar nya tag

Uppåt
uppåt
jag strävar

Snart
snart
har jag passerat största hindret

Jag vill leva
jag vill orka
vara i livet

Jag klättrar
jag kämpar
jag sliter och funderar

Har jag förändrats
är jag någon annan
är jag mig själv

Måste acceptera
mitt liv ser ut
som detta just nu

Kommer det förändringar
ta emot dem
gläds åt att få dem

Bra
dåliga
lär mig att leva med dem

Lär mig av dem
njuter av frukterna
det får jag se

Arbetsträning/Arbete

Funderar om detta är ett liv, jag kliver upp vid 07 tiden, jobbet börjar 08,00. Jobbet slutar 16,30 och jag är hemma vid 17 tiden. Äter, det bör man göra. Och när klockan börjar närma sig 18 tiden så vill jag bara gå till sängs, ok jag lägger mig inte före 19-20 tiden, men var har mitt liv tagit vägen?
Ska man inte ha ett socialt liv? Är det inte tänkt att man ska orka leva?

Jag har bestämt mig, nu har jag provat och 100% är inget för mig, jag kommer att gå ned i tid till 75%, förhoppningsvis orkar jag leva då.

75% jobb är bättre än att inte jobba alls. Tack och lov har jag en underbar arbetsgivare och en underbar arbetsplats, inte att förglömma så är försäkringskassan myckt bra att ha att göra med. Nu är det dags att inleda nästa fas i mitt tillfrisknande och att komma ut i arbetslivet på allvar, jag kommer att bli ett "sådant där" rehabärende. För mig känns det skönt att min arbetsgivare, arbetsförmedlingen och försäkringskassan hjälps åt för att hjälpa mig med min tillbakagång till arbetslivet.

Jag är också glad att mina arbetskamrater, mina vänner och inte minst min familj/mina släktingar finns på min sida och stöttar mig i mitt tillfrisknande. Men och det är ett stort men, jag skulle inte ha kommit så här långt om jag inte har haaft psykiatrin och sjukvården med mig i processen, bra läkare och bra terapeut är ett måste för mig.

Depression och Asperger

Att jag har en bipolär sjukdom har jag vetat i många år, till och från har jag tillåtit mig att erkänna det inför mig själv. Ibland har jag tagit medicin men är emot det, detta innebär att när jag mått bättre har slutat med dem. Sista gången innan jag insåg att jag behöver hjälp, inte bara med med medicin utan även med terapi, var när jag blev ordentligt dålig. Detta var för 2 år sedan, skolavslutningen, jag funderade på vilken kurva om var bäst för mig att avsluta mitt liv vid. Sedan dess har det varit mycket jobb för mig att hitta tillbaka till mig och mitt liv, mina kamrater, min ork, mina intressen men inte minst min familj. Dessutom vill jag jobba så nu försöker jag även hitta tillbaka dit.

Vad har depressionen inneburit för mig?
Jag har gråtit, varit arg, inte orkat med vare sig livet eller det runt omkring. Jag har varit tvungen, för mitt eget bästa att sluta med nästan alla fritidsintressen. Har ändå behållit ett, jag har varje skoltermin följt en ung tjej på stallet för att både jag och hon ska få rida. Detta innebär inte per automatik att jag orkat med detta hur lätt som helst, nej vissa gånger har jag bara känt att det går inte, jag orkar inte, det kommer inte att ge mig något. Men eftersom jag inte vill svika denna tjej (som inte tycker någon annan är lika bra som jag) har jag ändå för det mesta gått dit, efteråt har jag känt tacksamhet för att hon finns och "tvingat" dit mig.
När jag mådde som sämst satt jag i min gungstol bredvid vår vedspis, orkade/kunde inte läsa ens en serietidning och ändå är läsningen ett av mina största intressen. Många gånger har jag känt för att ge upp men tack vare att jag världens 3 mest underbara ungar så har jag ändå kämpat vidare.
Idag har jag en underbar terapeut som finns i mitt liv, hon stöttar mig och lyssnar när jag behöver, inför henne behöver jag inte låtsas vara glad eller normal, jag känner mig inte normal, jag är inte som andra.

Vadå inte vara normal?
Jo jag har under hösten fått diagnosen Aspergers syndrom, detta innebär att jag idag förstår varför jag är annorlunda, varför jag ser annorlunda på livet och varför jag är den jag är. Jag kan vara stolt över att vara den jag är, jag har Asperger att tacka för att jag är jag och jag är glad att jag har fått förmånen att ha Asperger.

Vad är då Asperger?
Detta finns att läsa på Attention:

Ungefär fyra promille av befolkningen har Asperger, ofta i kombination med andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Orsakerna är oftast biologiska och till stor del genetiska.
De problem som personer med Asperger har rör ofta relationer till andra människor. Socialt umgänge är för många en påfrestande ansträngning som kräver stor anpassning. Andra typiska drag är specialintressen, annorlunda språkhantering och svårigheter med snabba förändringar.
Många är ovanligt stresskänsliga, psykiskt sårbara och har en tendens att utveckla psykiatriska symptom. Det kan vara ångest, ångestattacker, tvångstankar/tvångshandlingar, depressioner eller fobier.
Men Asperger innebär inte bara problem. I rätt miljö kan många av de egenskaper som är vanliga hos personer med Asperger vara en tillgång. Till exempel stor uthållighet och ovanligt god koncentrationsförmåga.

Idag!
Idag kämpar jag med att hitta tillbaka till mig, jag har en vetskap som gör att jag lättare förstå hur jag är. Min förståelse för den jag är och hur jag ska se på mig själv, den måste jag kämpa för att hitta. Att vara glad för att jag vet vad det handlar om innebär inte att jag bara accepterar utan vidare. Jag hoppas fler som jag vågar berätta, det är ingen fara och oftast tror jag att det är bättre att berätta, lättare för omgivningen att faktiskt förstå och acceterar hur du är. Dessutom, det är inget skamligt, det är bara som det är. Jag är glad att jag vågar stå upp för den jag är och hoppas att alla andra också kan vara det.

Det gör ont

Fy fan
vad det gör ont
när du inte
är med mig
när du är
med någon annan

Fy fan
vad det gör ont
när du lämnar mig
när du inte lägre
finns hos mig

Fy fan
vad det gör ont
att se dig
med någon annan
nära dig
med någon annan

Fy fan
vad det gör ont
när jag ber dig
tänk på dig själv
jag tänker på mig

Fy fan
vad det gör ont
att sakna dig
det vi har haft
det vi kunde haft

Fy fan
vad det gör ont
vad det gör ont
vad det gör ont

Rädd

Jag är rädd
rädd för att inte duga
rädd för att inte synas
rädd för att synas

Jag är rädd
för att inte verka normal
för att inte vara normal
för att inte verka onormal
för att inte vara onormal

Jag är rädd
för att inte fungera
fungera utan medicin
för att inte fungera
fungera i vardagen

Jag är rädd
för den jag är
den jag inte är
för att inte veta
veta vem jag är
att inte veta
veta vem jag inte är

Jag är rädd
att jag inte är jag
inte längre
inge någonsin
aldrig har varit
aldrig kommer att bli

Jag är rädd
för att inte duga
inför andra
inför mig själv

Jag är rädd
vill inte duga
kan inte duga
för vem

Jag är rädd
för den jag är
den jag inte är

Jag är rädd
för mig själv
för min framtid
för mitt förflutna

Jag är rädd
för att vara rädd

Frukten

Jag är en frukt av mor och far
som formats av samhället
Jag har bristningar
sprickor i mitt skal
andra ser fel

Jag ser individualitet
inte formad efter mallen
som inte höll mitt mått
Jag har en inre rustning
min barriär
du ser ej igenom
förrän jag gläntar på visiret
 
Jag är en frukt av mor och far
som formats av samhället
Jag är ett misslyckande
som enligt mina mått mätt
blev helt perfekt

Jag är en individ
som går min egen väg
som vägrar
bli du
Du är vem som helst
utan visitkort kommer du inte in
Passa dig för att bli en i mängden
då öppnas bara yttre dörrar
Lättare att forcera
men ack så betydelselösa

lite mer krävs för de inre
men mycket mer det ger

Jag är frukten av mor och far
som formats av samhället
Jag är ett misslyckande
som sprängde formen

Jag blev jag
en individuell individ
ett misslyckande som ändå blev bra

Det blev jag!

Splittrad

Är splittrad
vem är jag
vad vill jag

Trött
orkar
inte
tänka

Städa
nej
Diska
nej

Vill inte
äta
kan inte
låta bli

Vill sova
kan inte
Trött
Trött

Sover
sover
utan drömmar
med drömmar

Vaknar
trött
somnar
trött

Ingen dag
som jag vill
vill planera
orkar inte
fullfölja

Ostrukturerad
astrukturerat
liv

Smutsigt
skitigt
orkar inte
med

Orkar inte
vara
orkar inte
orkar inte
vill
gråter
orkar inte

Livet

Livet en jakt på skönhet
ett ideal utan sanning
En jakt på rikedom
en lycka utan grund

Ett sökande utan svar
på frågor utan innehåll
En känsla av värme
från själens kyla

Ett liv utan innehåll
ett samhälle utan hjärta
Ett liv med gemenskap
av vänner utan trofasthet

Men ändock ett liv
med ett rikt innehåll
Av misslyckande
av lärdom

Ett liv
med skratt utan glädje
Av sorg utan tårar
visdom utan lära

Ett sökande efter frihet
men fångad i oändlighet
Ett åldrande utan rynkor
död utan rädsla

Äcklig

Ilska
Äckel
Oro
Äckel
Bedrövelse
Ånger
Äckel
Ångest
Smärta
Smärta
Oändlig smärta
Ångest
Gripande ångest
Ett äckel som förför
förstör och förgör
gräver ner
Mörker
Mörker
Mörk ångest
Mörkt äckel
Äcklig
Äcklig
det är jag

Ensamhet

Ensamheten är inte värst

det värsta är att inte veta

om du tar emot mig

när jag faller

 

Ensamheten är inte värst

det värsta är att inte veta

om du vill att jag tar emot dig

när du faller

 

Ensamheten är inte värst

det värsta är att inte veta

varför vi inte längre finns

finns för varandra